– den där när marken skakar. Maken ropade på mig förut och han lät alldeles halvkvävd, jag gick försiktigt nerför trappan. Han såg rädd ut och sa – ‘jag är så varm’, men jag kände på hans panna och den kändes alldeles som vanligt, men han var obekväm, det var tydligt. Jag sa att han kunde väl gå och vila lite, även om det var tio minuter innan han brukar gå (ja, vi har regelbundna vanor) och han reste sig ur fåtöljen och jag lade handen på hans rygg för att hjälpa den sista centimetern. Och hans rygg var alldeles fuktig av svett. Så brukar det inte vara.

Han gick uppför trappan och jag stod kvar nedanför och kollade. Jag hörde att det gick bra för honom att gå in och lägga sig och stänga dörren. Och jag stod kvar, med alla katastrofsystemen påkopplade. Hur kommer det här att gå? Vem ska jag ringa? Vad ska jag säga? Vilka rutiner finns det? Väldigt många tankar som snurrar, mycket fort. Ska jag gå upp till honom? Ska jag låta honom vila i alla stillhet?

Och jag hade svårt att se bokstäverna i bönboken. Men jag kokade té, som vanligt, och jag gick upp till honom och hämtade, som vanligt, och han tittade upp och sa – ‘nu känns det mycket bättre, det gjorde så ont förut. Hur kan det komma sig att jag inte har någon känsel, men att det gör så ont?’.  Och jag vet inte, jag vet verkligen inte så mycket.
Men jag tänkte igenom en hel del olika scenarior, då, nyss.