Efter morgonbönen i närmaste kyrkan sa prästen att vi var fantastiskt tappra som kommit i -14. Fast det var inte riktigt så. När jag passerade torget var det -7 och den som hade fått ihop -14 hade tydligen varit uppe vid fem också. Oj så många präktighetspoäng där, både uppe fem och allra kallast.
Det är en strålande dag, blekblå himmel, snön gnistrar på balkongkanten utanför mitt fönster och jag har skalat av mig ett av lagren sidenkalsoner efter en vända till apoteket (bara makens blå tandflaskborstar), coop (broccoli till soppa) och så semlor, var sin från rätt ställe. På kondiset skrek två män på arabiska (?), dvs den ene skrek och åt kanelbulle. Världen är mindre numer.
Och jag är tacksam. Jag håller andan ibland, det gör jag, men mycket i mitt liv är bra. Vi har t ex ett rejält förråd toapapper, inte att förakta. Fast jag för en ojämn kamp med min ungdomsfinne på hakan. Den startade som en böld närmast, och trots att jag borde veta bättre – det är inte första gången i livet – så kan jag förstås inte låta den vara, så vi har haft en lång relation nu. Men snart är jag jämnt grönblek igen och köper ansiktskräm med solskyddsfaktor 25.