tisdag, 31 januari, 2012


på almanackan snart då.  Jag har tjuvkikat. Januari var sol genom träddunge i snö. Februari är snö på trädgrenar i snö. Men omväxling förnöjer väl.
Och vi ska åka till Tvåan i morgon. Dags att köpa ny burk ansiktskräm, solskyddsfaktor minst 25. Det gäller ju att behålla sitt bleka ansikte. Fast jag börjar väl inte använda den förrän om fjorton dar så där. Sen ska det shoppas underkläder, har jag tänkt, dvs om den lilla energiska magra damen som kan plocka fram välsittande saker finns i butiken. Hon drar i axelband och justerar tills det ser bra ut. Hennes kollega är dösnygg och har inte koll alls på hur man drar och fixar.  Det är inte direkt ångest, men lätt obehagligt, att stå i provrummet med allt det grönbleka vällande åt olika håll, mest neråt, och försöka få det att se prydligt ut. Men vad gör man inte för att göra omgivningen nöjd. Och rentav mest mig själv.
Alla dessa nya blad som ska vändas.
Och den svåraste frågan är förstås om vi som vanligt ska anlita McD till lunch.

Kontrollbehov. Jag vill gärna veta hur apparater är tänkta att fungera, så jag sparar alla bruksanvisningar. Fast jag är inte riktigt säker på var. Nu är inte en mixerstav världens mest komplicerade apparat precis, men det finns ju två knappar att välja på och jag hittade b-anvisningen. För säkerhets skull la jag den på ett nytt, ännu bättre ställe. Jag behövde mixern till broccolisoppan.
Och jag kan säga att det var klasskillnad på den här veckans semlor mot förra veckans – och dom här är en krona billigare.
Och jag känner för Äldsta och hennes familj, dom har gått in i snor- och öronkoma nu, så fruktansvärt jobbigt. Minsta hade vaknat härom natten och ropat – ‘jag kan inte se’, och det kunde hon inte heller. Ögoninflammationen hade klistrat igen ögonen. Så det gick ju att tvätta upp dom. Det går an när det är så enkelt.

Efter morgonbönen i närmaste kyrkan sa prästen att vi var fantastiskt tappra som kommit i -14. Fast det var inte riktigt så. När jag passerade torget var det -7 och den som hade fått ihop -14 hade tydligen varit uppe vid fem också. Oj så många präktighetspoäng där, både uppe fem och allra kallast.
Det är en strålande dag, blekblå himmel, snön gnistrar på balkongkanten utanför mitt fönster och jag har skalat av mig ett av lagren sidenkalsoner efter en vända till apoteket (bara makens blå tandflaskborstar), coop (broccoli till soppa) och så semlor, var sin från rätt ställe. På kondiset skrek två män på arabiska (?), dvs den ene skrek och åt kanelbulle. Världen är mindre numer.
Och jag är tacksam. Jag håller andan ibland, det gör jag, men mycket i mitt liv är bra. Vi har t ex ett rejält förråd toapapper, inte att förakta. Fast jag för en ojämn kamp med min ungdomsfinne på hakan. Den startade som en böld närmast, och trots att jag borde veta bättre – det är inte första gången i livet – så kan jag förstås inte låta den vara, så vi har haft en lång relation nu. Men snart är jag jämnt grönblek igen och köper ansiktskräm med solskyddsfaktor 25.