söndag, 29 januari, 2012


I går diskuterade Hosanna och jag kläder. Jag har ett par numer rätt sladdriga bruna byxor som är det självklara valet när jag rasslar runt hemma och dom är nog inte det mest klädsamma man kan hitta. Men det blir så. Och när jag passerar spegeln i hallen är det inte precis så att jag utbrister i ett glatt ‘tjo ho’. Något borde göras. För visst är det så att det höjer självkänsla och humör om man inte suckar så fort man ser sig?
Så nu har jag – igen – provat igenom lagret och resultatet blev tre svarta, ett annat par bruna och så mina mörkblå jeans. Det är inte nödvändigt att gå genom livet med dom sladdriga m a o.
Fast på det hela taget kan jag fortfarande konstatera att jag är något av ett renoveringsobjekt, ungefär som dom där förfallna husen man ser på åttan, engelska landsbygden, där man behöver både pengar och entusiasm för att komma nånstans. Här saknas i princip bådadera. Samtidigt vill jag inte vara en plåga för omgivningen. Visuellt alltså, och det vore bra om jag vore snäll också.

Det händer att jag kollar vad som hamnar i skräpposten – och den här gången råkade det vara flera uppskattande kommentarer på engelska. Hur hanterar man det? Är det alltid skräp? Eller vad gör man?
Och om någon läser via översättningsprogram kan det väl bli hur konstigt som helst, själv kollar jag ibland på norska varianter, och fnissar lika gott alltid.

Really I’ve no idea if anyone with skills to read but not to write Swedish is out there reading – but if so – your comments don’t show normally.

och klockan är 19.16 i skrivande stund. Och visst, jag klev upp för bortåt tolv timmar sen men efter kyrka och mat däckade jag totalt. Vaknade till en gång och hann tänka – ‘nu skulle maken egentligen ha  medicin’, men jag kunde bara inte kravla upp från soffan. Det tog en halvtimme till och jag var inte så rask då heller, men medicin blev det. Jag antar / hoppas att om något viktigt skulle hända, så skulle jag kunna kliva upp, men jag sover så tungt så där på eftermiddagen.
Det var gott med efterrätt f ö, men jag tror inte det var därför jag slocknade.
Ganska nyss skrev jag att jag är en ältande typ, och så kan det nog vara. Men samtidigt lämnar jag en hel del bakom mig, tack och lov. Jag funderade på det i går kväll, då när jag såg spåren efter den idogt i-padläsande, jag återvände själv till några av alla dessa dagar. Och jag minns, och samtidigt så är det mycket av det som pågick då som jag lagt i lådan ‘things I’ll never do’. Samtidigt kan man säga att lådan ‘things I’ve never could have imagined’ har blivit större. Men jag försöker hålla locket på där. Se framåt lite käckt. Tillförsikt och förtröstan. Varför det skulle fungera den här gången vet jag inte, men ingenting är omöjligt. Eller?
Och den svarta dunvästen kom till användning på em igen.