lördag, 28 januari, 2012


När man väl har tryckt på ‘publicera’ som kommer WP med små tips att man ska göra si eller så ‘för att få mer trafik’. Nu är det inte mitt största intresse, det är så bra som det är med det. Faktum är att ‘mer trafik’ inte alltid känns prioriterat. Det är inte alls ett mål att hamna i Malous soffa, för att säga det med ironi.
Jag skulle gärna ha mer dialog med er som läser, det tror jag åtminstone, för jag tror att de flesta är godhjärtade personer som vill mig väl. Men jag blir förvånad över att någon kan sitta med en i-pad länge, länge och läsa om mitt egendomliga liv och bl a ägna tiden april – maj 2010 så intensivt intresse. Varför i all världen?
Men snart är det en nya dag, och om bilen startar – min vinterfasa, hittills har den gjort det – åker svärmor med maken och mig till kyrkan där hennes syster vilar på kyrkogården. Systerns födelsedag alldeles nu och den första när dom inte talas vid.
Och jag behärskade mig och bakade inga skorpor, men efterrätt till i morgon finns i frysen. Det måste vara hundra år sen, ungefär. Jag undrar varifrån detta uppdämda bak- och pysseltvång kommer?

I garderoben i hallen hängde en liten svart dunväst, som räddade livet på mig under mörkret och kylan efter stormen Gudrun. Alla värmande plagg var slutsålda, men det fanns en ynka svart dunväst kvar till halva priset och den blev min. Jag misstänkte att den var för liten, men det gick att knäppa den fortfarande.
Och sen lagade jag lunch, köttfärssås med senap, dragon, lök, cr fraiche och en gnutta konjak. Till kaffet morotsmuffins. Så livet känns bättre.
Och jag funderade på att göra saffransskorpor, men sen tänkte jag att nu får jag väl ge mig lite ändå. Kanske skulle jag sova en liten stund, i natt drömde jag om korpar och det är inte lugnande djur att ha i drömmen, kan jag säga. Mycket större än man tror, mycket svarta, enorma näbbar.

Jag vet det. Men jag vet förfärande mycket som jag aldrig bryr mig om. Man ska inte älta, det är ett jättefult ord, fulare än det mesta man kan kläcka ur sig. Om någon säger – ‘sluta älta nu’ så är tanken att den tilltalade ska riktigt förstå vilken usel person man är. Visst. Men sån här är jag, trampar vidare i mina egna fotspår.
Och jag tar ut katastrofer före, under tiden och efter. Sån är jag. Och just nu ser jag på väderprognosen att det ska bli hemskanes kallt nästa lördag. Jag lider i förväg, och jag fryser redan nu. Och jag föreställer mig att bilen kommer att vägra starta nästa söndag. Och jag fryser som sagt redan. Maken gick och vilade innan jag insåg att jag frös så förtvivlat, så jag kan knappast gå in i sovrummet och hämta ut något värmande.
Och ändå tänkte jag för en stund sen på den första bit väg som var min, den första vägen utanför husen där jag bodde, första medvetna vägen jag gick på egna knubbiga ben.  För länge länge sen hade den varit riksväg, mellan värdshus som låg glest, men redan när jag var liten gick den riktiga vägen ett par hundra meter bort. Nu hade min väg gräs i mitten och blommande kanter. Farfar röjde sly. Smultron växte mot den låga stenmuren, gulmåran blommade, på andra sidan vägen nyponbusken. Och smedjan, som då fortfarande stod upp, fanns där. Inpräglad i mitt minne. Ingen annan minns den. Om det finns en hembygdsförening där kanske dom ritar en karta, vad vet jag. Men doften och känslan i fötterna är bara min.