fredag, 27 januari, 2012


Inte kan jag räkna ut i förväg när den slår till. Men slår till gör den.  Övertygelsen att just jag är mest till besvär, också för dom som jag annars skulle räkna som nära och kära. Den totala känslan av att jag inte har något att bidra med, någonstans, någonsin. Inte störa andra. Och jag sitter stilla, andas, och vet att jag måste fortsätta.
Ingen väg framåt finns det. Ingen som jag kan se i a f. Jag förutsätter förstås att jag vaknar som vanligt i morgon bitti och fortsätter med alla vanliga rutiner, jag är bra på rutiner. Och jag skriver inte för att någon ska känna någonting, jag skriver för att förklara för mig själv, för att få mig själv att se.
Jag kan tänka mig att utifrån kan vårt liv förefalla mycket fridsamt, makens vänliga leende, hans uppskattning av mat och allmän omtanke. Men för mig är det fortfarande mycket sorg och kaos, ängslan över det oförutsägbara mitt i vardagen. Dumt och irrationellt av mig, saker händer förstås oavsett om jag bekymrar mig eller inte.
Jag vill ha filmer och böcker med lyckliga slut.

i dag.

Morotsmuffins med glasyr.
Ett ständigt bakande här. Dofterna sprider sig. Och nu har jag philadelphia cheese kvar, så jag måste väl köpa mer morötter då. Det ena leder till det andra. Denna plötsligt påkomna huslighet. Annars har lugnet härskat.
Och jo, jag har inte bytt duk på bordet, enda spåret efter Julen. Den ska tvättas nästa vecka, av torktekniska skäl har jag skjutit på det, och sen återkommer tulpanduken. Varför ändra i onödan? Jag är för fasta rutiner. Och det är väl tur.
Och jo – det blev två till, men dom har maken och jag ätit upp.

Att gå och handla före frukost. En riktigt bra idé för mig. Och sen kan jag gå hem, plocka upp, läsa laudes, koka gröt och väcka maken. Ingen stress.
Sen gick jag visserligen ut en vända till, det tog en kvart att handla på systemet och ta ut pengar. Det har sina förtjänster att bo centralt i en liten ort. Och det är gråkallt med svaga solstrimmor och fläckvis halka. Sen upptäckte jag förstås att det hade ramlat in fakturor med dålig framförhållning på det stackars kontot, oj så snabbt pengarna försvann. Suck. Men det var sista betalningen på kamremsbytet. Det gäller att se the silver lining på molnet. Och jag har ju kläder att ta på mig, så det ordnar sig. På sikt. Om inget särskilt händer. Att försöka stå stabilt mitt i gyttjan.