onsdag, 25 januari, 2012


knackade mig lite på axeln. En av mina ovanor är att när halva deckaren är läst, tittar jag i slutet. Och i P C ligger inte i Kumla hittade jag längst bak delarna av mitt boardingpass Talinn-Copenhagen 8 maj. Närmare bestämt 2005. Jo då. Alltihop minns jag. Det fina paret som firade guldbröllop. De kalla kvällarna. Tallskogen. Promenaderna med vänner. Rutschkanan jag åkte nära havet. Öl på torget. Restaurangen. Delade rum med en rar kvinna.
Och allt annat minns jag också, någon som tog bilder och jag sa skrattande – ‘kan du ta någon bild som jag inte äter, röker eller dricker på?’ Frukostmatsalen. Och i ortodoxa kyrkan köpte jag radbandet jag fortfarande snurrar mellan fingrarna varje kväll innan jag somnar.
Och jag minns den gränslösa omsorgen om mig och min ängslan hur det skulle bli nu, maken skulle komma hem en månad senare, det visste jag. Så lite jag anade.

anser jag att det alltid, alltid är säsong för pepparkakor. Även om det är länge sen jag bakade egna. Men i morgon är det dags. Degen vilar sig i kylskåpet nu. Jag är bara lite lätt osäker om jag mätte rätt med sirapen, men det blir väl bara annorlunda då. Sirapskakor?
Och jag kan nog egentligen inte komma ihåg att jag skurit pepparkakor förut, men det ska väl gå. Citronolja och hackad skalad mandel är det också i. Lite skrämmande med den här plötsliga, helt oprovocerade husligheten. Jag väntar inte gäster eller så, menar jag. Men välkomna om andan faller på. Och från och med i morgon och några dagar till finns det troligen pepparkakor. Man ska bli så snäll. Det är kanske det som är mitt undermedvetna behov, som slår ut. Hallongrottorna i går var bara en förövning eller en mental miss då.

– ‘vad var det jag sa’, även om det kunde ligga nära till hands. Men jag tänker – hur kunde det komma sig att det som var så uppenbart för mig, inte alls syntes för dessa som är sådana experter, dom vet så mycket mer och bättre än jag?
Kanske är det så att vi alla, jag också, ska tänka efter ganska länge innan vi är alldeles tvärsäkra? Det kan hända att man säger emot någon annan bara för att det är ‘fel’ person som kommer med en sanning. Och jag var fel, visst var jag det. Men den här gången hade jag inte fel. Kanske ska vi också vara lite varsamma med den som vi tror inte förstår så mycket.
Någon annans magkänsla kan vara mer utvecklad än vi kanske tror.
Och för min del säger jag bara – allas väg ser olika ut, var och en vandrar enligt sin egen vanskliga bestämmelse. Och jag önskar alla lycka på vandringen, framåt mot det stora målet, bordet som är dukat till den stora festen. Måtte vi skada varandra så lite som möjligt under färden.

Om man säger så. I går morse var det kallt men vackert, och jag tänkte nästan att det här borde jag göra jämnt. Alltså promenera lite före frukost. Tvåan sa visserligen – ‘men mamma – är du inte klok, åt du ingenting innan du gick iväg?’. Men jag tycker det är normalt att avvakta lite med frukosten – jag skulle i o f s kunna äta biff om jag blev väckt mitt i natten, men jag klarar att vänta lite också. Ett glas vatten, sen är jag beredd.
Men hur det nu var, så blev det ingen tidig promenad i morse. Jag visste ju att jag skulle handla och det betyder promenad, när det är snö och halka. Förra vinterns cykelvurpor i gott minne, jo då. Så jag gav mig i väg. Inte alls soligt och rätt kallt, för att vara här då. Och man kan inte säga att trottoarerna är särskilt välröjda. När man då har handlat klart och har en liten kärra som väger för mycket, så är oplogade trottoarer att inte tala om oskottade gathörn en utmaning. Inte behöver jag såna där fiffiga maskiner som dom visar på tvshop. Jag vrider och jobbar med hela kroppen.
Och är oändligt tacksam att december och nästan hela januari hann och gå innan det vita täcket lade sig. Och det vill jag bara säga att det är inte ett dugg ljust här. Tvärtom, väldigt grått. Så den lätte går jag inte på.

funderar jag. I går kom ett par av alla Gudrun Sjödéns kataloger. Och jag tittar och bläddrar. Och funderar. Modellerna har ofta fjorton plagg på sig och ser snygga ut ändå. Men framför allt är flera bortåt två meter långa, ser ut att väga 47 kilo så där, har ofta en mer färgstark hy än min grönbleka. Och jag är 1,63 och lite lönnfet. Och så vitt jag ser i verkliga livet är Gudruns kläder väldigt populära bland kvinnor som ser ut ungefär som jag. Bekvämt med resår och så. Men jag kan inte låta bli att undra över skillnaden mellan bild och verklighet. Förra våren såg jag nånting som jag tänkte nog skulle bli hellyckat på mig och visade maken bilden. Och han sa brutalt uppriktigt – ‘men tror du verkligen det?’ och då tänkte jag efter ett varv till. Det blev inget köp.
Kanske blir det en regncape i år.