tisdag, 24 januari, 2012


händer nästan inte. Det känns så i a f. Och det är svårt att veta varför det blir så. Jag har skött det som hör till en vanlig dag, jag har tvättat och plockat och lagat mat och umgåtts lite med maken.
Och talat med båda döttrarna.
Men ändå står en glasvägg mellan mig och tiden. Ingenting finns framför mig, ingenting kommer att hända. Och det är förstås fel, jag håller ändå andan, att aldrig veta. Jag skulle så gärna vilja ha någonting framför mig, något positivt, något att hålla fast vid. Och jag kan inte tänka ut någonting. Det är tomt. Avlägset.
Och med ett par dagars uppehåll öppnade jag ‘Picadilly Circus ligger inte i Kumla’. Kekkonen har just blivit mördad, han som påstås vara Kumlas skickligaste urmakare, anställd av dansken Didriksen. Men det är ju alldeles fel, på den tiden boken utspelas var Kumlas urmakare farfars yngste bror, och han var varken finsk eller dansk. Han var född i Grythyttan. Så var det med det.

Jag hade nån sorts preliminär idé att gå till närmaste kyrkan här på kvällen också. Det är laudes varje tisdagsmorgon, men inte kvällsmässa varje tisdagskväll. Men sen blev det inte så. När maken lagt sig för att vila vid 17.30 (han vilar en timme då) kom jag på att jag inte aktualiserat det med honom, och då kan det bli knepigt. För det betyder att jag inte kan servera té i vanlig tid, och kan jag dessutom inte cykla – vågar inte riktigt i kyla och halka – så blir det ännu senare, och är han inte förberedd, så kan han bli ängslig. Eftersom han inte kan resonera sig fram till vad som rimligen har hänt kan det bli väldigt fantasifulla tolkningar. Han kan inte resa sig ur sängen själv heller, utan ligger liksom där han ligger tills jag kommer. Och det känns inte bekvämt för mig. Så då stannar jag hemma. Nästa gång, när det nu blir, kanske det är cykelväder.
Nu har jag mätt upp smör, som ska bli lite rumstempererat, och sen ska det bli hallongrottor. Små.

Jag medger det. Semlor ska köpas på stället där jag köpte förra veckan. Dagens var en tråkig bulle, ingen kardemumma, och minimalt med mandelmassa. Då har jag lärt mig det, trist eftersom jag faktiskt köpte var sin. Vi var helt eniga dessutom. När jag sa att jag skulle köpa på första stället sa maken optimistiskt – ‘men inte behöver du köpa en till i dag’. Han är en optimistisk människa, det är han.
Min lilla promenad piggade upp mig, så jag slängde äntligen tidningshögen. Den längst ner i botten var från 10 dec. Nu får vi 1/3 mindre tidningar, så jag skulle kunna vänta till början av april med att slänga nästa gång.
Och jag gjorde en utrensning i kylskåpet också. Julsenapen från 2010 och jordnötssmöret och lite så.
Så nånting blev rätt i dag ändå.

i sängen och kastade mig ut i kylan i morse, försedd med dubbla sidenkalsonger. Sidenkalsonger är förresten det vanligaste sökordet när man hamnar här. Hah! Och solen strålade och snön gnistrade, min näsa tittade knappt fram ur pälsmössan.
Det är fint att läsa Psaltaren tillsammans med andra.
Sen slumpar det sig så att det ligger ett kondis på vägen, så jag tittade in och köpte var sin – jo då – semla till maken och mig. Visserligen påstod massösen att dom är sämre än sorten jag köpte förra veckan, men jag testar modigt. Och vi ska äta löksoppa innan, med prinskorv i, eftersom maken är lite skeptisk mot vegetariska alternativ. Och vitt vin och timjan i, liten tunn rostad brödskiva med västerbottensost också.
Och nu är det alldeles mulet, så tacksam jag är att jag gick ut i solskenet.