söndag, 22 januari, 2012


– och kommer icke mer. Och det är förmodligen bäst så, fast det inte var en dålig dag. Inte alls. Maken var nöjd med lunchen. Det är han i o f s nästan alltid, Yngste suckar lite när han delar vår enkla mat och säger – ‘men Pappa, du säger ju att precis allting är fantastiskt gott’, och jag kan hålla med om att det kan bli lite komiskt, men hellre det än motsatsen. Min vänlige, gode man som klarar att vara så genuint positiv, nästan alltid.
Och det finns ju mycket att vara tacksam för. Att man inte är Jämtin  t ex. Det stod nyss på radions hemsida att hon säger att ‘vi’ inte diskuterar namn. Men där ljuger hon väl rätt rejält, man ska ha en snabb process sägs det, då måste rimligen namn ha flutit upp. Jag avundas ingen som tagit på sig ett ansvar, ställt sig nära makten, och så plötsligt är det mer allvar än man kanske tänkt. Eller uppdraget ser plötsligt annorlunda ut. Men uppdrag har en tendens att fungera så. Den som vill vara duktig och göra en insats måste nog alltid räkna med att vara flexibel. Helst tala sanning också, det är rent generellt, inte speciellt i detta fall. Och det är alltid svårt när ledningar av självbevarelsedrift knyter sig inåt, när behovet att visa en enad front gör att somliga får slå knut på sig själva. Men det räknas väl vara värt det, att klia varandra på ryggen. Härlig känsla förresten, att bli kliad på ryggen. Fast jag väljer vem som får klia. Och så gör jag inte karriär heller.
Men vad är det kejsaren har på sig?

– det här med snön. Visst hade man plogat upp gatan utanför vårt hus, så det låg en rejäl snövall mellan trottoaren och gatan, och ganska långt ut i gatan dessutom. Så det var bara att ställa bilen i kanten och ta fram lilla praktiska skyffeln och börja skotta, så maken kunde ta sig in i bilen.
Och när vi kom hem, så försökte jag inte ens att få till det med den lilla öppning jag fått till när vi åkte, Det var helt enkelt bara att skotta så maken kom ur bilen också. Det kom förstås en bil och åkte åt andra hållet, som tydligen tyckte att jag var i vägen ändå och tutade till (det var gott om plats för den). Men faktum är att jag kunde inte bry mig mindre. Jag behöver göra det här, om någon är störd – OK, kliv ur den egna bekväma bilen och skotta fortare då. Jag kan stå bredvid och applådera. Och jag vet att vem som helst kan stå här, när som helst. När det gäller maken och hans behov har jag inga problem att ta plats.

gjorde nästan julkortsbilden utanför fönstren alldeles perfekt. Och Äldste ringde nyss, dom hade fått tillbaka elen vid 23 i går. Man har grävt ner ledningen nästan överallt, förbi dom också. Men en bit längre bort har man kvar luftledningen och det räcker med att en mindre kvist ramlar på då, så kopplar det bort också i den nedgrävda delen av ledningen. Inte så genomtänkt.
Och jag hör dom välbekanta ljuden av snöröjning utifrån, både på gatorna och mannen som tar hand om våra trappor och vår lilla gård. Det är så skönt att vi har gott om tid i dag och dessutom har jag plockat fram en av påsarna i frysen, dom där som jag hittade när jag gjorde en detaljinventering, så det blir bara att koka ris med gröna ärtor och skära lite sallad. Och kladdkakan finns kvar.
Fast nån tidning blev det inte i morse, och det hade jag inte räknat med heller. Men i morgon är det första morgonen utan SvD på väldigt många år. Man får anpassa sig.