lördag, 21 januari, 2012


Vita grenar, lyktor som lyser – så otroligt vackert. Och plötsligt minns jag när Äldste och jag efter sista julottan stod utanför kyrkan som var min så många år, ett lövträd utanför just med så här mycket snö och belysning underifrån, och jag visste att det var sista gången. Det högg till i hjärtat då, och det gör det fortfarande.
Och ganska nyss fick jag ett mms från Äldste, vackra svärdottern och lilla minsta Hulda framför stearinljusens sken. Elavbrott i lilla stugan vid sjön. Men självklart klarar dom det, spis och kamin och fotogenkamin dessutom. Och på bröllopet berättade svärdottern att ett av hennes finaste minnen var när dom övernattade under bar himmel på småländska höglandet på vandring. Dom klarar det här. Jag erbjöd övernattning i elektrisk miljö, men dom tackade nej.
Det händer att jag undrar vad mina barn skulle skriva, om dom nu skrev böcker om sina liv. Jag har i o f s inte skrivit egna böcker om barnuppfostran, jag har självbevarelsedrift, men ibland undrar jag. Det kan inte ha varit roligt med en mamma som var ordförande i skolstyrelsen, och pappa piggade väl inte heller upp tillvaron, kantänka. För dom äldre då, Yngstes barndom såg delvis annorlunda ut. På gott och ont. Men jag gjorde så gott jag kunde. Då också.

– snöfallet dominerar utanför fönstren. Jag kan tycka att snö är vackert. På bild. Nånstans där jag inte är. Och jo då, jag kan minnas hur det är att åka skidor i perfekt före, solsken, höga granar vackra som julkort, stanna och äta apelsin. Känslan när skidorna gör precis rätt, farten nerför en backe. Men det är inte jag längre. Aldrig mer. Och för maken blir det så svårt. Snö som fastnar under vänsterfoten, han kan inte skrapa av den, risken att halka är hela tiden så mycket större.
Och också den alldeles konkreta egna rädslan, vad händer om jag faller? Man ska inte ta ut bekymmer i förskott, nej, man ska inte det. Men jag har inte ens en plan jag kan tänka mig, och det stör ett kontrollfreak. Och katastroftankar har jag många.
Men just nu har vi gott bröd, skinka, god marmelad hemma till kvällen. Inget fattas oss.

singlar ner. Dom som ska bli femton centimeter, påstås det. Och sen ska det bli kallt. Men jag tittar ut genom fönstret bakom datorn och minns att förra året låg snön på insynsskyddade balkongen upp till nedre fönsterkanten. Så vi får väl se.
Och jag ska snart koka pasta och göra pastasås med lök, bacon, tomater och chilipeppar. En liten bit kladdkaka till kaffet sen. Det är bra. Stillheten här inne, lugnet ute.
Och jag har hängt tvätten och vikt ihop makens skjortor, fem rena skjortor i olika blå nyanser, olika mönster, ligger på soffan bredvid mig. Delvis ordning får vara tillräcklig. Just nu har maken på sig en ljusblå skjorta, som vi köpte i Frankfurt, då för länge sen. Kanske skulle den rensas ut, jag ska ta tag i skjortförrådet lite senare. En annan dag, när våren är närmare.
Och nu är flingorna plötsligt mycket större och faller tätt, tätt. Det kan nog bli ett tjockt lager.