För det mesta försöker jag somna om på morgonen, men i dag var kroppen motsträvig, ont här och där. Och världen utanför var vit och då blir tystnaden större på något sätt. Så jag steg upp och gick och handlade innan jag läste morgonbönen, sen det vanliga – koka gröt, läsa lite i tidningen – och där stannar tiden till. En dödsannons, någon som jag hållit av, en betydligt äldre väninna. Maken och jag pratade för ett par dagar sen med henne och hennes promenadkompis, dom brukade vara ute och gå varje dag tillsammans, och hennes väninna har varit med maken i Rom. Men den nu döda kom fram till mig med en vit plastkasse när Yngste var två månader och sa – ‘om du vill ha?’ – stickade fina plagg, i underbara garner, – ‘ja, man måste ju göra nåt när man sitter framför tvn’, sa hon. Änka sen ett antal år, mannen var veterinär och krasslig mot slutet. – ‘Får Bosse bara komma ut och lyfta på en korumpa, så klarar han sig’, som hon sa. Och hon mötte mycket sorg i livet, men log så vackert.
Jag har tyckt om att se hennes snabba steg och att byta ett par ord. Saknad, mycket avhållen.
Och jag har bakat kladdkaka och limpor.