torsdag, 19 januari, 2012


Det här är inte klokt. Det är inte ‘normalt’, eller vad man nu vill kalla det, men det är mitt liv. Och det är så, att en dag som gårdagen, tar så oändligt mycket kraft och ork från mig. En detalj för någon annan, för mig själv som jag var innan. En elementventil ger upp, vatten sprutar, tillfälligt kaos uppstår, maken sitter i sin fåtölj och undrar ‘vad är det som händer?’, ingen hjälp finns inom räckhåll, jag kan inte göra det som jag planerat, jag har ingen kontroll alls. Och min panik triggar igång väldigt mycket.
Och jag cyklar i vad som delvis visade sig vara ishalka, känslan när cykeln får lite sladd. Jag kör bil i mörkret, regn och nollgradigt och plötsligt syns en kvarlämnad varningstriangel – där var det en singelolycka en halvtimme innan.
Och kvällen slutar med en inte så särskilt konstruktiv diskussion med maken om det här med att jag faktiskt, faktiskt alltid, alltid hjälper honom när han behöver till badrummet – natt eller tidig morgon spelar ingen roll – jag gör det, jag har aldrig nånsin sagt att han får vänta eller låta bli. Jag skulle aldrig göra det. Men han vet inte det, han tror tydligen att det är sannolikt att jag skulle lika gärna en natt kunna säga att jag inte tänker hjälpa honom. Och det gör så ont, att han inte vet att jag alltid, så länge jag själv kan stå upp, hjälper honom. Jag kan inte förstå att han inte vet det. – ‘Det är också sjukdomen’, säger han. Och det nöter. Förtvivlat.
Och jag kan bara hoppas på nån sorts återhämtning i morgon. En annan dag.

– need I say more? Dags att hämta medicinen-som-aldrig-finns-inne. Men vem vet? En vacker dag så…men det var inte i dag i a f. Hon tittade bekymrat på mig och säger – ‘det står leveransproblem här’. Nä hä?? Men på måndag kan jag hämta ut tre burkar à 100 st, i st f den burk med 300 st som står på receptet. Det traditionella sucken är på plats.
Och på vägen dit passerar jag JC, som säljer ut – byxor i fönstret, exakt den olivgröna färg jag skulle vilja ha. Men inte storlek. Antingen skulle jag få äta upp mig till 34 eller svälta ner mig till 30, och det var tydligen små storlekar också, så det blev inget där heller.
Och julgranen på lilla torget är nu helt bortstädad. Det blev tomt och väldigt ljust, åtminstone på dagtid. Våren är på gång, trots snöslasket.

– ser det ganska soligt ut, om man sitter inne. Men jag var nyss ute och då regnade det. När jag cyklade hem från maxi på fm, kunde det liksom inte bestämma sig, då snöade det samtidigt som det blåste och föll tunga regndroppar.
När jag kom hem satte jag mig i telefonköer. Den ena betydde att vi ändrar vår prenumeration på SvD till helg enbart. Jo, jag jagar kostnader. Den andra telefonkön var längre, och jag trodde det skulle falla ut mer, men det blir – 50 kr/månad i a f.
Sen gjorde jag något som förstås alla andra ordentliga människor alltid gör, jag plockade ut alla små plastpåsar ur frysen och skrev en ordentlig lista på hur gamla dom är och vad dom innehåller. Jag tänker mig att det blir lättare att planera maten då. Och det fanns tre påsar som inte alls platsade på listan.
Men jag har kylskåpet kvar. Jag har en svag aning om att det finns julrelaterade kvar, t ex burken med jordnötssmör, som jag inte kommer att äta upp. Den var ingrediens i ett julgodis, som visserligen skulle kunna ätas året om, men det får vara bra så.
Ordning och reda. Utanför huvudet.