onsdag, 18 januari, 2012


för att liksom komplettera dagen. Jag är inte så förtjust i snö. Inte alls. Och dagens planer – som jag gjorde upp just för att det skulle snöa senare – måste genomföras i morgondagens snöslask och halka. Varför jag inte gick ut och fixade i dag då? Jo, för att jag satt inne och hoppades att jag skulle få nåt napp på mina synnerligen desperata intalade meddelanden till fastighetsägaren. Och om dom hade hört av sig ville jag liksom inte överlämna hanteringen till maken. Det hade varit en dålig idé. Men nu blev det som det blev med det.
Så i morgon får jag ta på mig den ännu oanvända vintermössan (med öronlappar i kaninskinn) och ge mig ut och hoppas att jag inte halkar och bryter nåt. Jag är i rätt ålder för att göra det, tror jag.
Men jag är förvånande gott humör ändå, trots min dipp tidigare. Jag lyckades sprätta upp ett kuvert som legat tre dagar eller så – när jag blir lite låg är det så svårt att sprätta kuvert, faktiskt, men jag andades in och bara gjorde det. Så i morgon måste jag dessutom sätta mig i två olika kilometerlånga telefonköer och det hoppas jag att jag kommer att spara pengar på. På sikt. Inte inkomster, minskade utgifter. Nästan lika bra.

och så. Min lilla tuva i dag var dom fem literna kokhett vatten som strömmade ut på mitt golv utan att jag kunde göra någonting. Den totala hjälplösheten. Igen.
Och förstås är jag tacksam att det hände under dagtid, det är jag. Men det slog hårt ändå. Och jag är så ensam i det här. Jag kunde inte ens berätta för maken vad svärsonen hade sagt, för han blev bekymrad. Och jag fick säga att det lät bra.
Vem ska trösta Knyttet?
Det är bara att sitta stilla och försöka andas. I dag och i morgon och alla dagar.

– inte mitt tryck då, det hade kunnat driva rätt mycket. Men mannen i orange byxor gick ner och kollade elementtrycket och kom sen upp och sa att det hade varit alldeles för lågt, så därför hade mitt stackars element, som tydligen är byggnadens högsta punkt, samlat på sig en massa luft och sen hade det blivit så här tokigt. Men nu ska allt vara i ordning.
Jag vet inte hur bra det här låter, men det var så här han sa. Och med en lite misstänksam rynka mellan ögonbrynen så har jag nu flyttat tillbaka grejorna i sovrummet. För tillfället är det dessutom varmt därinne. Jo man lär bli fantastiskt vacker av att sova i kyla, men det får vara för min del. Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt, som det hette förr i tiden, och jag föredrar att sova gott.

nu. Lite grann. Jag har alltså lämnat ett antal meddelanden på en telefonsvarare, utan minsta respons. Sen har det varit upptaget på numret. Sen lyckades jag via Bästa grannen hitta ett annat nummer där ingen svarade och sen ett mobilnummer, där faktiskt! någon svarade. Och han gjorde ett försök att säga att jag måste ha gjort fel. Det var inte rätt reaktion, om man säger så. Så jag talade grundligt om för honom att just det här elementet hade proffsen haft betydande svårigheter med och använt flera olika nycklar till och nu vill jag faktiskt att någon som kan det här kommer hit – för jag har dessutom talat med ena svärsonen, som ju är proffs i branschen, och han sa att om dom kollar trycket och ser att det sjunkit så höjer dom och då kan hetvattnet börja forsa igen på mitt golv.
Maken sa att man kunde höra på mitt tonfall att jag var onöjd. Jo. Fortsättning följer. Snart, hoppas jag.

på någon sorts kontakt med fastighetsmännen. Två timmar efter mitt första desperata anrop. Maken vilar sig i Yngstes rum för att OM nu någon kommer ska han inte hindra s a s. Det droppar väldigt lite nu, men känns inte alls bra.
Och en intressant iakttagelse gjorde jag – det kokheta vattnet forsade alltså allt kraftigare när jag försökte vrida luftningsnyckeln och min hand vägrade. Jag försökte verkligen tvinga mig, men handen skakade och vägrade att trycka in sig i det kokheta vattnet. Jag fick bara lite brännskada, eller snarare domning i tumme, pekfinger och långfinger, för jag kunde alltså inte förmå handen. Mycket märkligt. Jag var ju övertygad om att jag var tvungen, men viljan förmådde ingenting.
Naturligtvis är jag väldigt lättad att det här inte hände i förrgår kväll sent, när jag försökte förra gången.

– kan man väl säga. Jag frös i natt. Gjorde ett nytt försök att tömma luft ur elementet. Det gick strålande. Luft kom. Och sen gick elementnippeln eller vad det heter sönder, så vattnet – kokhett – började strömma ur elementet, över golvet och mattan. Och jag har inte fått stopp på det än och kommer inte att få det heller. En skål står under nu och jag har torkat golvet. Fastighetsmannen var inte anträffbar och jag har talat in två panikfyllda meddelanden.