– säger maken. Och han har så rätt. Jag kan inte förstå, och jag är ändå närmast. Det slumpade sig så att jag var mitt i ett program jag ville se, när han skulle borsta tänderna och så. Och för honom var det självklart att jag avbröt. OK. Så långt var det inte konstigt. Här hos oss. Men sen kom det konstiga. För då säger han – ‘men vi går ju alltid och lägger oss samtidigt’. Nej. Det gör vi inte. Och har noga räknat aldrig gjort. Fram till och med 20 november 2004 gick jag alltid och lade mig först. Maken slängde sig i sin säng ett par timmar senare. Alltid. Och jag gick upp halv sex och gick ut på min morgonpromenad.
Sen, när han kom hem igen efter sin stroke & rehab, första veckan i juni 2005, har han alltid lagt sig först och jag slänger mig på min sida av sängen ett par timmar efter honom. Och ingen morgonpromenad blir det, och inte studsar jag upp halv sex heller. Och juni 2005 är rätt länge sen. Men han trodde på fullt allvar att vi lägger oss samtidigt. Vi sjunger aftonbönen, completoriet, tillsammans – det gör vi, men sen är jag ensam en stund. Som nu.
Nej. Jag förstår inte. Och jag kommer aldrig att göra det heller.