söndag, 15 januari, 2012


– säger maken. Och han har så rätt. Jag kan inte förstå, och jag är ändå närmast. Det slumpade sig så att jag var mitt i ett program jag ville se, när han skulle borsta tänderna och så. Och för honom var det självklart att jag avbröt. OK. Så långt var det inte konstigt. Här hos oss. Men sen kom det konstiga. För då säger han – ‘men vi går ju alltid och lägger oss samtidigt’. Nej. Det gör vi inte. Och har noga räknat aldrig gjort. Fram till och med 20 november 2004 gick jag alltid och lade mig först. Maken slängde sig i sin säng ett par timmar senare. Alltid. Och jag gick upp halv sex och gick ut på min morgonpromenad.
Sen, när han kom hem igen efter sin stroke & rehab, första veckan i juni 2005, har han alltid lagt sig först och jag slänger mig på min sida av sängen ett par timmar efter honom. Och ingen morgonpromenad blir det, och inte studsar jag upp halv sex heller. Och juni 2005 är rätt länge sen. Men han trodde på fullt allvar att vi lägger oss samtidigt. Vi sjunger aftonbönen, completoriet, tillsammans – det gör vi, men sen är jag ensam en stund. Som nu.
Nej. Jag förstår inte. Och jag kommer aldrig att göra det heller.

Jag vet inte om det beror på den, men WP har skärpt sig nu. Och lunchen blev tyvärr inte så väldigt mycket att skriva om. Jo, jag är mätt, men jag var trött och fantasilös. För marinerad kycklingfilé med ugnsrostad potatis, lök och morötter med olivolja och timjan är mättande och bra, men inte så himla roligt.
I morgon steker jag falukorv. Trots larmet i veckan. Jag förstod det som att nitriten är en bov i dramat och eftersom jag saltat julskinka utan nitrit i alla år, så  borde det ge mig lite marginal. Eller det kanske inte är så det fungerar?
Och jag drack ett halvt glas vin också till lunchen. Det som var kvar i flaskan, jag tyckte inte det var nån idé att öppna en ny. Jo, jag har vakuumproppar, så jag inte behöver hälla i mig en flaska i taget. Och i dagens text i kyrkan förvandlar Jesus 600 l vatten till vin, för att bidra till bröllopsfesten i Kana. Och ett bättre vin dessutom än det som tagit slut.
Fast det är ungefär min livskonsumtion, skulle jag gissa.

Tant gillar inte när WordPress ändrar sin teknik. Faktiskt. Och jag blir sur när det efter ett nytt inlägg kommer upp en automatisk kommentar från WP att nu är det si eller så många inlägg kvar till nästa fem-tal, respektive att när man är på ett fem-tal så jublar den. Det ska det strunta i. Och nu hade den ändrat hur kommentarfunktionen ser ut. Låt bli!
Fast jag fortsätter ändå.
Och irritationen startade redan tidigt i morse, Maken undrade vilken dag det var, och det kan man ju fundera över så här efter helgerna. Jag berättade att det var söndag. Sen tyckte han det var kallt i sovrummet, och lite svalt kanske det var, men han ville att jag skulle ringa fastighetsmännen och det tror jag inte har någon effekt alls en söndagsmorgon. I andra hand tyckte han att jag skulle lufta elementet – vårt sovrumselement har en tendens att samla på sig all luft i fastighetens värmesystem. Men jag kan inte – har ingen nyckel och är inte ens säker på att jag skulle kunna om jag hade.
Men jag lovade att ringa i morgon. Måndag.
Jag blir gladare när jag ätit lunch.