fredag, 13 januari, 2012


då. Jag har förut berättat om min svärfar, som ansåg att dom vänner man hade i livet, det var dom man träffat som mycket ung. Jag höll inte med. Jo visst, jag har då och då kontakt med vänner jag träffade mellan 15 och 20, ca femton personer skulle jag nog kunna se som ganska nära vänner från den tiden. Dels några som jag träffat mer eller mindre regelbundet hela tiden sen dess, och sen dom som jag träffar betydligt mer sällan men där närheten ändå finns. För nåt år sen stod jag med just en sån person och han sa – ‘det är fint med dig, för trots att det är ett tag sen, så känns det ändå att vi är nära’, ungefär så. Och det är klart att jag blev väldigt tacksam, för jag kände likadant, trots att mycket hänt oss båda under vägen.
Men jag är förundrad över att det hela tiden dyker upp människor som blir vänner. På olika sätt. Och det händer att det är nån jag kan ha varit mycket skeptisk till från början, och som visar sig vara guld värd. Tyvärr händer motsatsen också, människor man litat på visar sig vara alldeles annorlunda mot vad man trodde. Sånt gör också att jag blir lite misstänksam, det kan jag väl medge. Min utgångspunkt är ändå att lita på folk, men inte att lägga mitt hjärta i händerna på vem som helst. Fast här gör jag ju det, på sätt och vis. Jag redigerar och beskär bilden, jo då, men min strävan är ändå att vara öppen – inte minst eftersom en stark drivkraft till att skriva är att förstå mig själv bättre, jag gör det när jag sätter ord på det som händer och det jag tänker. Och här, i det skrivna ordets omgivning, händer det också att jag kan uppfatta en del av er som vänner, och det är oberoende av om vi träffats irl eller inte. Fast jag kan vara lite förundrad över folk som mycket väl vet vem jag är och som nästan dagligen återkommer och läser, men som aldrig hör av sig. Det är i min bok inte så himla vänskapligt, men det är inte jag som väljer.
Och jag har aldrig irl varit en kvinna med många väninnor, som man fikar med eller går på stan med, eller vad man nu gör med väninnor. Jag har kvinnliga vänner också, det har jag visst, men jag har väldigt lätt att ha män som vänner. Och jag vet att det finns dom som anser att män och kvinnor inte kan vara vänner, men det tycker jag. Och jag har alltid sett rätt alldaglig ut, plain rakt av, så det är inte så att män får uppsynen av hypnotiserade kaniner när jag går förbi, inte alls. Även om jag har sett hustrur till män jag är vän med få något av det grönögda monstret i blicken, men det är inte mitt problem. Jag sätter mig inte precis i knät på andras män. Men vänskap är befriande. Och jag hoppas kunna möta många vänner länge än. Människor att lita på, att kunna skratta med, byta förståelsens blickar med, kunna gråta med, tröstas av och trösta. In i döden. Faktiskt.

kraftiga byar. Jag satt ute nyss och plötsligt hör jag konstiga ljud i blåsten och blir alldeles panikslagen och tänker ‘Gudrun’, för det lät väldigt mycket då, den gången.  Men jag sitter kvar, lätt förstenad. Och plötsligt hör jag att det är nån sorts melodi, jo men visst är det det, dom konstiga skrämmande ljuden är Knutsdans på torget. Man sjunger ‘Små grodorna’. Jag är störd. Totalt.

som traditionellt påminner om Jul är nu bortplockat. Gardinerna i köket hänger kvar, dock utan röda kulor i underkanten.
Solen skiner också strålande och då känns det lättare liksom. Inglasade balkongen borde dammsugas. Kanske i dag.
Men lite tappar jag koncentrationen, upptäckte just att cannelonin jag har i ugnen ju inte var förkokt, så möjligen blir den lite knaprig. Fast det blir väl bättre än när maken körde färsk pasta i mikron. Utan vatten.
Och det ska bli färska limpor också under em.
När jag skulle cykla till maxi hade käcka män grävt upp utgången från vårt hus, alltså den man tar med cykel förbi sopkärlen, jag vet inte riktigt vad dom gör, det såg lite kritiskt ut. Men man kan ju släpa cykeln genom ingången genom huset, där postlådorna finns. Två dörrar att öppna. Visserligen är det fyra trappsteg också, men vaddå – solen skiner ju, som sagt.