onsdag, 11 januari, 2012


– att vara i minoritet. Jag är rätt van. Jag dricker t ex mindre, mycket mindre, kaffe än genomsnittssvensken. Och mitt förhållande till apoteket är tydligen också lite skruvat. Jag traskar dit rätt ofta för makens mediciner och jag vill bara få dom så fort som möjligt. Och det är inte särskilt fort. Bl a beroende på att mina medmänniskor inte alls har samma inställning. Man pratar gärna länge och högt med receptarien man får tag i. I dag stod jag en bra stund och lyssnade på en kvinna – nej, jag tror inte hon led av nedsatt hörsel, hon bara pratade på ändå – och hon ville ha hjälp med klåda i underlivet och trög mage. Det diskuterades salva contra vagitorier i evighet. Jag funderade rentav på om jag skulle ställa min rika erfarenhet i branschen till förfogande, för det verkade som om jag kunde mer än både kunden och receptarien i ämnet. Don’t ask me why. Men jag avstod. Avdelningen ‘saker man inte nödvändigtvis vill veta’.
Och inte vill jag ha apotekets kundkort heller.

Även om det är lite blekt, men man får inte skåda given dag i munnen. Antar jag. Och dagen bär både det ena och det andra i muffen, som Sus brukar säga. Telefonsamtal med en underbar vän. Sen orkar man några steg till i lite snabbare tempo.
Brev där blomstercheckar ska skickas med, och vi råkar ha tre blomsteraffärer i vår lilla stad och mottagaren har samma kedja som den som ligger längst bort i sin lilla ort råkar jag veta, och på vägen kan man ju titta in på Ikea. Jo men visst.
När ändå hastigheten är uppe – varför inte ta apoteket också? Bara fem nummer före, vid det här laget kan jag det mesta om sortimentet i hyllorna, och äntligen är det min tur. Självklart hör hon inte rätt på personnumret och medicinen jag säger, vill hon förstås byta mot något annat – ‘det går lika bra’, som dom alltid säger. Ja visst, visst, ge mig den bara.
– ‘Nämen, oj den gav jag ju till förra patienten, så vi kan byta den mot originalnamnet – det går lika bra med den.’
Ja, det tror jag också, att det går lika bra med den som är utskriven.
Och på coop är det förstås en liten tant, som gör en veckohandling inkl liten krukväxt och som får hjälp att plocka ner i påsar (och det tyckte jag var strålande att dom fixade), och när jag ska köpa en postpåse och ber om ‘den största’ så tar dom fram den märkt ‘m’ och undrar om det är den. Nej, det är visserligen den största dom just nu har i sin låda, men ‘m’ betyder medium och jag har sett större utan att jobba med det.
Och det har ringt när jag var ute och maken som är lite stressad av en bekant telefonterrorist, svarar inte, men han ser att det är ett nummer på displayen och då vill han genast veta vem det var. Och jag plockar upp varor och torkar av diskbänken och maken är otålig – vem var det nu? Och jag säger, så saktmodigt jag kan, att jag bara ska göra klart först, men han är rädd att numret ska försvinna om jag inte skyndar mig lite mer. Men det var någon som hade ärende till mig.

 

– eller vad det nu kan heta – bytes snarast mot ett bättre. Alla erbjudanden beaktas.
Tidigt i morse, 04.40 är väldigt tidigt – visst?, vaknade jag efter två mycket obehagliga drömmar. Den första handlade om att någon släppt lös två huggormar i en väns bibliotek. Huggormar är inte min grej, så kan man nog säga. Det var riktigt obehagligt, var fanns dom bland alla bokhyllor, visst var det ena en hona som snart skulle producera en mängd nya små – många frågor blev det och som sagt mycket obehagligt. Och det var ändå den bättre drömmen. Den som till slut väckte mig gjorde att jag inte kunde somna om på en riktigt lång stund.
Tack och lov sov maken lugnt som ett barn, länge. Och jag fick sova ut.
Men jag vill gärna ha ett nytt, mer gladlynt, undermedvetet.