måndag, 9 januari, 2012


att natten som är på väg igen kan betyda frid och vila. När vi gick runt på Ikea i går, sonen och jag, tittade jag plötsligt upp i en av alla speglarna vi passerade. Det var inte roligt, och inte så där som kvinnor ofta säger. Inte alls. Jag vill ta hand om mig, vara så vänlig mot mig som möjligt, men när jag ser den kvinnan så har jag inte lyckats. Tröttheten hackar sig in i kropp och själ. När man hittar den berömda kakelväggen i sin närhet, så flyttar den inte på sig i första taget.
Nyss stod jag på coop framför hundgodiset med mintsmak, en lång stund stod jag där och undrade om jag skulle ta en påse. Små gröna hundben. Men jag kom fram till att det nog var onödigt, jag har ju inte hund. Och sen stod jag en lång stund framför hyllan där mitt grötmjöl, grovt ekologiskt rågmjöl, skulle finnas. Borta. Så i morgon måste jag vispa gröten med ett annat märke i dlmåttet. Och det kan bli svårt, utmalningsgraden kan vara olika. Marginalerna är tunna här.
Och maken ville ha en lång förklaring på hur sonens tågbiljetter skulle fungera. Det är bara det att jag har redan ett antal gånger förklarat moderna tågbiljetter, alla olika alternativ som finns. Och ibland lyssnar maken koncentrerat, ibland glömmer han första hälften av meningen innan jag hunnit till slutet. Och jag klarar inte att vara gladlynt pedagogisk hela tiden, även om det går ibland. Det går faktiskt ibland. Och ibland gråter jag när han är någon annanstans. Och ibland skriker jag. Fast det är sällan. Han kan inte hjälpa. Dessa döda kvadratcentimeter i hans hjärna.

– om en liten, liten stund ska jag börja laga mat igen. Okomplicerad mat, pannbiffar med sweet&soursås, ost och mycket finhackad lök. En smulpaj med blåbär sprider redan en ljuvlig doft. Jag är tacksam för detta. Enkelt och gott, tycker vi.
Samtidigt är tröttheten alldeles obeskrivlig, det gör så ont att inte räcka till. Och jag vet att man ska se sina möjligheter och inte tillkortakommanden, jag vet att jag ska vara vän med mig själv, jag vet att jag är buren av stor omtanke av många – annars hade det nog aldrig gått. Men det gör ont i dag. Tankarna fastnar nånstans där sorgen ligger.
Och jag tror att jag efter maten ska gå ut och mot mina principer köpa två esprit-tröjor (jag gillar inte att loggan syns) i klara färger. Det närmaste tröjan i morse var fd svart, numer närmast gråtvättad med ett hål i sidsömmen. Det lyfter inte precis.

än jag hade hoppats, kan man säga. Precis när jag lagt ifrån mig boken och glasögonen så började ett knackande ljud nånstans i huset. Klockan var halv ett. Och efter så där tio minuter övergick det i ett högre, mer bultande ljud. En hund i huset började skälla, helt förståeligt tyckte jag. Och upprörda röster hördes. Jag hörde att Yngste klev ut i övre hallen, så vi förenades där. I förvåning. Och jag gick ner och öppnade ytterdörren, en kvinnoröst och minst en man skrek på ett språk jag inte är bekant med. Det lär som våningen under, och så vitt jag vet bor ingen med exotiskt språk där. Ganska snart gick en man bort från vårt hus, över parkeringen, och ställde sig vid ingången till kvarteret på andra sidan gatan och började röka. Efter ett par minuter gick ytterligare en man och en kvinna efter den förste och alla tre ställde sig och rökte och gestikulerade kraftigt. Efter drygt tio minuter försvann dom in i andra kvarteret. Så många liv man inte vill veta något om. Det tog tid att somna.
Och maken ville till badrummet vid fem. Jag somnade om sen.