söndag, 8 januari, 2012


Igen. Och jag har återupptagit vanan att när jag tittat igenom dom bloggar jag brukar läsa så här dags, så tittar jag på det kommande vädret på favoritorterna. Tittar hur det blir för Yngste och Äldsta, och här och någon annanstans. Nattvanor.
Och jag ägnar några osäkra tankar åt veckorna som kommer. Nyss läste jag i boken som låg, halvt skymd, under alla dessa papper som jag ska sortera, då, sen, under veckorna som kommer –
Om det är så att jag snarare kan lita på dig, Herre, än på mig själv, då är mitt liv i dina händer i långt bättre förvar än i mina egna.
Att behålla tryggheten, den grundläggande, mitt i all osäkerhet. Mitt i allt det här som jag inte själv vet hur jag ska hantera. Om det är så – och det tror jag, det hoppas jag. Av hela mitt hjärta hoppas jag. Vart vägen nu leder. I morgon och dom andra dagarna.

är en total bristvara när man kommer till mattavdelningen på Ikea. Nu skulle vi ju inte köpa nånting, frånsett choklad då. Och det en underbar känsla att gå igenom köerna. Alla stackars människor som ägnade söndagsem åt att stå i kö har min varma sympati.
Å andra sidan har jag själv nu suttit en lång stund och läst resebeskrivningar i SvD samtidigt som jag ätit choklad. Väldigt mycket choklad. Just nu känns det som om jag aldrig mer vill se choklad faktiskt. Fast jag tror inte riktigt att det håller längre än till i morgon. Men jag ska försöka hålla kvar känslan, eller kanske inte känslan, för den ligger klart åt illamåendehållet, men minnet av känslan.
Det blir en alldeles slät kopp té senare.
Och i morgon börjar en alldeles vanlig vecka. Jag vill inte riktigt tänka på det – det är bra med vanliga dagar, det är det, men jag har inte mycket att se fram emot. Jag har helt enkelt inte tillräckligt mycket energi för att kunna tänka ut något roligt. Katastrofer går hur lätt som helst.

flög i plog nyss över oss. Fast dom flög söderut, så det kanske inte var nåt vårtecken i a f. Men svanar som flyger ganska lågt är en mäktig syn.
Och när jag steg upp sent i morse var det soluppgång på väg nånstans bakom små rosa moln. Jag tar det väldigt stilla, vi gick i den mest välbekanta kyrkan där man alltid har två jättegranar i julens tid. För min del skulle det räcka med halva storleken, men det är inte jag som bestämmer. Har man haft den storleken i femtio år, så är det väl viktigt.
Det blev mat också, lite snabbt så där. En rätt jag lagat många gånger, kyckling med soltorkade tomater, grädde och sambal oelek. Och Yngste och jag ska reka lite på Ikea, så han ser hur saker ser ut irl, om han skulle vilja skaffa så småningom. Det är bra att veta redan från början att vi inte ska stå i kö.