fredag, 6 januari, 2012


– kakelväggen, alldeles framför näsan. Och hur det hände är lika förvånande varje gång. För min del behöver det inte vara så mycket heller. Dagen var vacker, jag bakade limpor som spred en doft av lugn och frid i omgivningen. Och så skulle det bli lunch, jag stod där med potatisklyftorna i ugnen, brysselkålen som skulle hyfsas och läggas i kastrullen, köttet som stekte och såsen som innehöll rätt många ingredienser. Ett par händer till hade inte skadat, och jag kände ett stråk av panik. Men det blev god lunch och vi åkte så småningom till kyrkan, bilrutorna skulle skrapas och tiden smalt ihop.
Det var så vackert i kyrkan, ljusen glimmade, de vise männen hade kommit fram till krubban med Barnet, allt var så fint och jag var oändligt tacksam, Guds godhet var så tydlig. Och vi åkte hem, maken ska bara gå till badrummet innan han ska vila, och där hakade det upp sig på något sätt. Jag är lite tung i huvudet, maken klarar inte riktigt att lyfta fötterna som det behövs för att få på innebyxorna och jag står nedböjd i en obekväm ställning och plötsligt tar bara all kraft slut. Totalt. Men naturligtvis ser jag till att det yttre fungerar, maken får sin vila, vi äter det goda brödet. Och samtidigt är jag bara helt utmattad. Jag förstår faktiskt inte varför den här gången.
Jag kan bara hoppas att ny kraft kommer att rinna till under natten. Annars får morgondagens aktiviteter ändras om, på något sätt. Hur kan jag inte riktigt tänka mig just nu.

– Trettondedag Jul. Och det måste ju betyda att det faktiskt är två veckor sen själva Julen. Besynnerligt. På tisdag åker Yngste tillbaka till studierna. Väldigt besynnerligt, det också. Det är lätt att vänja sig vid att ha honom här. Missförstå nu inte detta, jag tycker det är strålande att han har ett eget intressant liv, där långt borta. Allt detta som är alldeles okänt för mig. När Tvåan utbildade sig i Göteborg var vi och hälsade på i hennes lägenhet och det hände att jag hade ärende till Göteborg, vi åt lunch tillsammans ett par gånger. Och Äldsta bodde på samma studenthem där hon bott som nyfödd, och maken och jag och Yngste hälsade på då och då. Äldste kunde vi åka och hälsa på nån söndag och gå ut och äta. Det hände där också att jag hade andra ärenden dit och kunde träffa honom en vanlig vardag.
Men så är det inte nu. Att inte kunna hjälpa till är lite sorgligt. Ingenting kan jag göra. Jag kan bara laga så god mat som möjligt i tre dagar till.

på JVM i natt. Yngste var först på match i närbelägna lite större staden och sen skulle han och kompisarna titta. Men han är hemma nu. Åtminstone hans skor.
Fast jag sov oroligt. Innan jag somnade fick jag för mig att i dag ska vi äta nåt jag inte lagat på väldigt länge, det finns ett receptkort i en liten blommig låda. Jag hade absolut för mig att det hette ‘tunisisk fläskfilé’ och så fort jag vaknade till lite låg jag och grubblade över ingredienserna. Mot slutet av natten övergick jag till ‘tunisisk???’ men i Tunisien kan inte fläskfilé vara särskilt vanligt?? Eller?? Och sen kastade jag mig upp i morse och såg att det hette ‘ungersk’. Kunde just tro det. Så det blir det. Mycket paprikapulver och tomatpuré blir det.
Just nu jäser sista omgången kryddlimpor också. Kyrka sent på em.
Och alldeles nyss stod jag ute i solen, det klara solskenet.