egentligen? Undrade jag nyss. Jag satt och slötittade på tv. Mobilen plingade – ‘läs meddelande på fb’ – inget mer. Och jag kastar mig upp till datorn och trycker febrilt på knapparna. Och under tiden går pulsen upp i oanade höjder. Jag föreställer mig sorg, sjukdom, död, elände. Och trycker på meddelanden.
Någon som vill göra något rart och omtänksamt till mig. Till mig! Någon som vill mig väl. Detta totalt oväntade. Och jag inser att själva beredskapen att det måste vara något förfärligt är i sig ganska förfärlig. Att inte vänta sig något gott.
Hur tränar man bort den omedelbara reaktionen jag fick? Jag bara undrar. För jag förstår att det är illa att vara så beredd på elände. Jag förstår faktiskt det.