var det rätt kaotiskt hemma hos oss, det minns jag. Maken hade haft det rätt jobbigt, för att uttrycka sig milt, och jag var orolig. Och jag hade precis avslutat jobbet utanför hemmet, var totalt utarbetad, och tänkte mig att realistiskt sett skulle jag nog vara på någon sorts bana så där i slutet av mars eller så. Rätt och fel. Det tog längre tid. Och jag vet väl inte om det blev så bra ändå. Det hände saker som jag inte kunnat föreställa mig i mitt enkla liv. Varenda gång tänker jag att nu kan det väl knappast bli värre, men fantasin räcker inte riktigt till.
Så just nu föredrar jag att inte försöka föreställa mig någonting framåt. Man ska ge sig positiva målbilder, sägs det, och sen jobba på att förverkliga dom. Fast i det liv jag hittills varit med om är jag långtifrån ensam aktör i mitt liv, och det skulle jag knappast vilja heller. Andra människor påverkar mig, är beroende av mig, betyder mycket för mig. På gott och ont. Och jag kan inte slänga ut folk för att dom har det svårt eller inte riktigt passar i mitt liv. Ett sandkorn kan bli en pärla. Nån gång. Och under tiden är det inte bekvämt att vara mussla.