torsdag, 5 januari, 2012


– svärmors alltså – är en kvinna med ett intressant liv. Numer åker ungdomar från vår lilla ort runt i världen och jobbar på exotiska ställen stup i ett, men hon var tidigt ute. Hon jobbade på kontor i Rotterdam i yngre år och kan fortfarande berätta om när hon hälsade på släkten i USA och förevisades som ‘hon som har föräldrar som har oljeeldning’, vilket tydligen var besynnerligt.
Och strax före Jul hade hon råkat illa ut. Bilen var tankad, trodde hon. Men rätt som det var pep den att tanken var tom och hon svängde in på vanliga macken, men oj – när hon började tanka forsade bensinen under bilen. Hon körde, lite stressad, till verkstan och det visade sig att någon borrat hål och tömt tanken för henne. Verkstan hade varit med om det förut. Blotta tanken gör mig lite nervös, så nu kommer jag väl att kolla runt bilen i fortsättningen.

var det rätt kaotiskt hemma hos oss, det minns jag. Maken hade haft det rätt jobbigt, för att uttrycka sig milt, och jag var orolig. Och jag hade precis avslutat jobbet utanför hemmet, var totalt utarbetad, och tänkte mig att realistiskt sett skulle jag nog vara på någon sorts bana så där i slutet av mars eller så. Rätt och fel. Det tog längre tid. Och jag vet väl inte om det blev så bra ändå. Det hände saker som jag inte kunnat föreställa mig i mitt enkla liv. Varenda gång tänker jag att nu kan det väl knappast bli värre, men fantasin räcker inte riktigt till.
Så just nu föredrar jag att inte försöka föreställa mig någonting framåt. Man ska ge sig positiva målbilder, sägs det, och sen jobba på att förverkliga dom. Fast i det liv jag hittills varit med om är jag långtifrån ensam aktör i mitt liv, och det skulle jag knappast vilja heller. Andra människor påverkar mig, är beroende av mig, betyder mycket för mig. På gott och ont. Och jag kan inte slänga ut folk för att dom har det svårt eller inte riktigt passar i mitt liv. Ett sandkorn kan bli en pärla. Nån gång. Och under tiden är det inte bekvämt att vara mussla.

gör faktiskt jordens godaste svampsås. Absolut sant. Och även om jag kände mig lite tveksam när hon sa att hon skulle laga mat till sitt 90-årskalas, så tycker jag att det är ganska strålande att hon här i dag hade lagat middag till maken, mig, Yngste och sitt kusinbarn. Det blev lite snett med generationerna, eftersom svärmors far var yngst och gifte sig sent, så kusinbarnet och svärmor är rätt jämngamla. Men maten var god, potatismoset var mycket lyckat och dessutom hade hon spritsat ett lager lite dekorativt överst och gratinerat det lite. Och saffransbullar och klenäter och fruktkaka hade hon förstås bakat själv.
Jag hoppas hon tyckte det var lyckat. Och jag tänker förstås på all mat hon lagat genom åren. Nån gång för ett par år sen gjorde jag ett försök att diska åt henne, men hon sa – ‘snälla du, jag tycker det är så roligt efteråt att stå och diska och tänka på hur trevligt det var’.

egentligen? Undrade jag nyss. Jag satt och slötittade på tv. Mobilen plingade – ‘läs meddelande på fb’ – inget mer. Och jag kastar mig upp till datorn och trycker febrilt på knapparna. Och under tiden går pulsen upp i oanade höjder. Jag föreställer mig sorg, sjukdom, död, elände. Och trycker på meddelanden.
Någon som vill göra något rart och omtänksamt till mig. Till mig! Någon som vill mig väl. Detta totalt oväntade. Och jag inser att själva beredskapen att det måste vara något förfärligt är i sig ganska förfärlig. Att inte vänta sig något gott.
Hur tränar man bort den omedelbara reaktionen jag fick? Jag bara undrar. För jag förstår att det är illa att vara så beredd på elände. Jag förstår faktiskt det.

– dvs just nu sitter jag. Men det är tanken som räknas. Fast det tog väldigt lång stund i morse. Insomnandet dröjde lite i går, och framåt vad man brukar kalla småtimmarna, väckte maken mig för att berätta att sonen hade kommit hem. Och???
Sonen är alltså passionerat hockeyintresserad och JVM pågår i Kanada med tider som inte stämmer med våra. Och han tillhör, så vitt jag förstår, den minoritet (enligt Sverker i går) som tittar på hockey utan att samtidigt hälla i sig två hinkar öl. Jag är m a o inte särskilt ängslig över hans hemkomst. Så vi har haft en sen morgon här.
Snart ska vi till svärmor och äta lunch. Och maken bekymrade mig lite, han tyckte att det vore en bra idé om han sov i fåtöljen på fm, så han skulle slippa gå uppför trappan. Icke. Eftersom det är en träning för honom så är det viktigt att uppehålla det.
Lokala morgontidningen berättar att just vi bor i en av de  tryggaste orterna i landet. Bra. Fast en plump i protokollet finns det, ambulans är ‘vi’ tydligen riktigt dåliga på. Det hade varit minst lika viktigt för mig som att många kommunalanställda har fått utbildning i brandskydd.