onsdag, 4 januari, 2012


– och som vanligt undrar jag vart dagen egentligen tog vägen. Något borde jag väl hunnit med.
Vi hade en komplicerad – det blir ofta det hos oss – diskussion vid kvällstéet, för underlig att referera. Men Yngste drog makens lite skruvade resonemang hela vägen och sa – ‘men menar du verkligen att det skulle vara rimligt att det vore så och så?’ – och det var det inte, men maken försökte fortsätta en stund till utefter sitt snöre s a s. Och jag kände en stunds lättnad över att det finns någon, som med kärlek kan se det underliga som jag lever med varje dag. Den här märkliga blandningen av total och befriande klarsyn, som maken är mäktig i vissa lägen, och så det totalt skruvade som kan komma i de mest oväntade sammanhang. Saker som för de flesta av oss andra är vardagliga, kan för honom bli oändligt komplicerade och måste samtidigt försvaras in i väggen.
Och jag sitter och undrar hur vi hamnade här. Men i kväll lyckades jag något bättre att komma ihåg att vi är trötta båda två när kvällen tar slut. Det finns hörn man inte behöver springa rakt in i, man kan försöka runt dom lite smidigt i st. Nu är inte smidig mitt mellannamn precis. Inte i något avseende. Men man kanske kan försöka lära en äldre hund att sitta vackert, eller åtminstone att sitta. Lugnt.

här. Och kom på att man skulle kunna öppna Tvåans julklapp också. Alltså, vi såg vad det var, ätbara saker av typ chokladskorpor och så. Och tomteté, som vi har druckit i dag – rätt kanelsmakande och gott, och jordgubbsmarmelad, som vi inte skruvat av locket på än, och så en liten påse som såg underlig ut ‘Apelsincrisp – chokladdoppat tunnbröd’. Och det var bland det godaste jag ätit. Nånsin, tror jag.
Och Kaiza, Selma och Annica – jag har aldrig varit i Norrland, om man inte räknar en helg när jag var 19 och hälsade på en vän (som flyttade sen) i Gävle, men nu är jag nästan beredd att fotvandra norrut. Äter ni sånt hela tiden? Varför har ni inte berättat det? Det är nästan lite snålt, tycker jag.
Fast egentligen tror jag inte att Tvåan varit i Norrland nånsin, så antagligen finns det här någonstans i min närhet. Det kommer att undersökas.

ovanligt snabbt nu? Jag tog mig in på våra konton och suckar lite uppgivet. Men nu är ju Julen nästan färdig ändå.
Tobaksskatten hoppade upp i pannan på mig också. Jag köper ju tio platta gula plåtaskar i taget. Att börja snusa är inget alternativ heller.
Och det blåser. Det finns tvättlinor, vit plast, utanför mitt fönster vid datorn. Jag har aldrig använt dom, men dom är lite fransiga och det händer att jag funderar på att byta ut dom eller snarare kapa dom helt. Men en sån här blåsig dag är dom en sorts mobil för mig, eller snarare en ljudlös vindflöjel. Jag vill inte ha saker som låter, det räcker med vinandet som blir runt den inglasade balkongen, för den skjuter ut från fasaden och vinden sliter och regnet piskar.
Men två eller tre minuter mer ljus har det blivit.