tisdag, 3 januari, 2012


som spindelväv här. I synnerhet på kvällen, när vi båda är trötta. Och jag tycker inte att jag har rätt att vara trött, jag som kan gå i trappor hur bekvämt som helst. Men jag inser att jag är trött ändå. Lite för sent inser jag det.
I kväll blev det först en diskussion om käppen som maken tappade när han gjorde något lite onödigt – det ordnade sig, men jag morrade. Och sen blev det en meningslös diskussion om hur knapphålen i manschetten var konstruerade. Så hade det kommit ett mejl med en inbjudan till nånting om en månad och då blev detaljerna där lite röriga, och jag hör mig själv säga – ‘men det var ju just det jag sa alldeles nyss’, en helt onödig replik, jag vet det.
Och sen sitter maken äntligen i sängen med bönboken uppslagen och börjar sjunga och jag hör hur trött hans röst är, den skälver till, och mina inälvor dras genom den vanliga vridmaskinen. Käre vännen, så han kämpar. Och jag minns hur illa däran han var en kväll för ganska precis ett år sen. Och ute viner stormen.

på innergården vid sju i kväll och jag tänkte på vännen Regnnatt, som längtar efter snö. Men nu är gräsmattan grön igen.
Det ska bli blåst också. Det är mörkast före gryningen, påstås det. Jag vet inte så noga, så många gryningar har jag inte tittat noga på. Att uthärda dom räcker.
Inomhus är det varmt och ljust, orkidéerna blommar och hos oss finns befintliga julsaker kvar minst till nästa fredag, tjugondag Knut. Om snön inte kommer så tror jag att maken och jag åker till Tvåan nån dag nästa vecka, hon kan få plocka mina ögonbryn. Jag ser så snäll ut när hon är färdig, jo då. Och sen försöker jag uppehålla skenet efter fattig förmåga och plockar på. Möjligen går jag till den galleria, som finns i närheten och försöker hitta ett par byxor att ha hemma till vardags s a s. Jag inser att dom jag brukar dra på mig möjligen är bekväma, men knappast mer. Och faktum är att dom var bekväma också för fem kilo sen. Dags att byta m a o.

blev vi sittande med ‘Tanten som trillade på bord’, som Yngste sa när han var liten. Goldie Hawn, jag säger bara det. Och jag fnissade hysteriskt när hon tog på sig en kavaj för att se piffig ut. Axelvaddar…
Och jag blir lika upplyft varenda gång, och jag har sett den många gånger. Underligt nog hade jag glömt slutet, är det dags att fråga efter glömsketestet? Som ju ska berätta om man kommer att bli sjuk om tio år. Jag förstår att det finns sån diagnostik, men känner mig lite tveksam om vad man vill veta om en framtid som ligger så långt borta.
Fast för tio år sen – det var ju nyss – men tio år framåt? Konstigt nog känns det mycket längre bort. Jag som knappt vill tänka mer än två veckor framåt. Och inga planer har jag.

 

 

När Nils skrev om den gamle prästen som sa när hans hustru dog – ‘jag har suttit hos andra så många gånger och aldrig har jag förstått att det var så svårt’, ungefär så – så tänkte jag att det har jag hört flera präster säga. Och jag blir lite provocerad.
Jo, för jag tänker så här. Ingen kan leva en annans situation. Och det behöver man inte heller för att kunna ge nånting. Det kanske inte är så att man kan ge ens det man ville, men nånting kan dom flesta faktiskt bidra med. Tystnad tillsammans är inte det sämsta. Och man vet aldrig när det kan betyda liv eller död för någon annan.
Det är bekvämt att säga att man inte har varit i den svårigheten, så man kan säkert inte bidra. Nä, vill man inte, så blir det ju ingenting. Men man ska akta sig för att lägga huvudet på sned och säga ‘stackars dig’, det behövs nästan aldrig.
Man blir aldrig färdig med att lära sig mer om livets sorger och glädjeämnen. Det är tyvärr inte heller så att dom som ägnar sig mer åt tröst än andra, kan ge den åt alla. Det måste finnas både en vilja att ge och en vilja att ta emot. Och jag kan inte ta emot av alla. Som sagt, dom där med huvudet på sned och en speciell röst, som bara används till oss som det är synd om – nej, där går jag åt andra hållet, och kan säkert uppfattas som kallsinnig. Och det får vara så.
Jag är enormt tacksam för den ofta oväntade tröst som finns. Dom som kan lugna, som vågar sträcka ut handen.

Hos andra som också använder wordpress har jag sett bilder och kommentarer till årsstatistik, så i går kväll letade jag upp min egen, och nej, jag orkar inte lägga upp den. Jag berättar i st. Att ha fyllt operahuset i Sydney 14 gånger om är väl bra när man nu inte sjunger så strålande – fast det är ju noga räknat ni som fyllt det.
Och mina flesta läsare kommer från Sverige (kan bero på språket kanske) men Norge (främst Osloskånskan och Aggie, raringarna, misstänker jag, och så nån strönorrman/kvinna) och Schweiz omnämns också. Och jag har sett betydligt mer avlägsna platser under året, men dom tänkte inte wp på tydligen.
Sen fick jag också veta via vilka bloggar ni tar er hit, minsann. Intressant.
Och vem som kommenterar oftast – Deppan – sträck på dig – TACK! Fast Hosanna och Karin var nästan jämsides – och tack till alla andra också.