måndag, 2 januari, 2012


att minnas dagens ljuvligaste stund. Den lilla minsta människan i vårt liv kom förbi en kort stund, lagom lång att ta av overallen. Och föräldrarna varnade – ‘hon är kanske lite trött och hungrig nu’. Men när hon fick se sin farmor strålade hon upp i ett stort leende, så där betagande att ljuset återvände. Och sen stod vi där en liten stund och log mot varann, hon i Äldstes famn. Och när jag försiktigt smeker henne på kinderna med flätans tofs vet hennes förtjusning inga gränser. Inte min heller, vi är helt ense om att livet är ordlöst gott. Kärleken som är så tydlig hos en mycket ung människa. Och varför i all världen blir det så svårt sen? Men nog är det gott att få impregnera någon med kärlek. Och min tanke är att någonstans i hjärnans alla besynnerliga vindlingar lagras detta, ger en sorts skydd som kan behövas när hennes liv blir obeskrivligt tungt, för det händer förstås en dag när jag inte finns där, precis som min farmors kärlek är ett ordlöst minne för mig. Till tröst.

För all del, när jag ändå rensar sorgmodiga clementiner ur kylskåpet, så kan jag lika gärna avsluta dagen med att rensa hud- och tvålrester från handfatet i övre badrummet. Där alltså jag för det mesta tvättar mina liljevita händer och mitt lilla fejs också. Och hur det tillsammans med tvålen kan bli dessa svarta avlagringar inuti rören och vattenlåset, kan jag bara inte förstå, men så är det. Och den senaste veckan har det runnit långsammare, och så kan vi inte ha det. Så i kväll började jag skruva och spola och borsta. Sen luktar det dessutom så illa när man tar bort alla rören.
Men i morgon ska jag försöka avhålla mig från dessa äckligheter. Det dyker väl upp nåt nytt.

lämnade jag hemmet för att handla och lämna bort den berömda timrapporten. Och då blir det ju action förstås. Äldste ringde och ska snart hämta sin bror för ett litet besök, bra, och sen hade Yngstes bostadsfråga löst sig med ny, egen bostad f o m 1 feb och diverse annat som också lyckades hända under min korta frånvaro.
F ö tyckte jag att det inte blev helt frisk arom i kylskåpet och kollade extra – jo då, det låg en antagligen ännu äldre clementin bakom en påse äpplen. Men nu ska det väl vara bra. Eller i a f bättre. Kanske är det ingen idé att köpa fler clementiner.
Fast det viktiga just nu är glädjen över Yngstes 29 kvm, alldeles nära högskolan, precis vad han ville ha. Närmare till allt tydligen. Och jag är en fin och förstående mor och har inte frågat hur han gjort med gardiner. Jag har bara tänkt att det ekar lite sorgligt när man pratar i telefon med honom. Men jag frågar inte.

kan vara en tråkig kombination. Jag har tyckt de senaste dagarna att det fläktat en underlig arom när jag öppnat kylskåpet, men jag har liksom inte tagit tag i problematiken. Men i dag kändes det nödvändigt. Tre clementiner som hamnat i fel låda och därför blivit bortglömda hade passerat den friska och rosiga hy som clementiner bör ha, där nere bland potatisen. Ingenting man skulle använda om man vore parfymkonstruktör, om man säger så.
Men detta händer förstås aldrig hemma hos någon annan. Det är därför jag berättar det, så ni ska förstå att det finns världar ni aldrig kan föreställa er. Med totalt ruttnade clementiner, alldeles bortglömda.

jag gillar vardagar. Rutiner. Kan hänga ihop med mitt kontrollbehov, som alltid funnits. Och utan det vet jag inte riktigt hur det skulle fungera alls numer. Alla detaljer som jag måste ha koll på. Nån av helgdagarna kom det en bilaga med SvD, som handlade om kroniska sjukdomar, och man läser förstås om det man vet nåt om. Ungefär så. Och bl a fanns det lite om det här med assistenter till olika former av handikapp. Man tar fram ‘lyckade’ exempel förstås, hur bra det kan bli. Att fast man är totalt jätteförlamad kan man leva bra liv, driva företag, vara hur aktiv som helst. Och jag tänker på makens kategori, dom som inte driver företag och åker på föreläsningsturnéer, dom som drabbats av kognitiva svårigheter, dom som inte har det här drivet, helt enkelt eftersom det är en del av deras sjukdomsbild. Jag såg en rubrik en annan dag om Sanne Salomonsson, som helt enkelt bestämt sig för att komma tillbaka efter sin stroke och sen gjorde det. Bra för henne.
Men efter morgonen här, när vi haft en diskussion om lingonburken – maken tyckte inte att det verkade som om det fanns några lingon kvar, och jag gick i taket, varför tror han att jag skulle ställa fram en tom burk liksom, men han ser ju inte, och jag morrar ‘men vrid på huvudet då’, och det gör han ju inte eftersom han inte tror att det finns något kvar, ett moment 22 som aldrig, aldrig blir annorlunda. Och jag säger förtvivlat att om det är något tillräckligt intressant så går det ju att vrida på huvudet. Men det är just det. Vardagen. Och jag kan nästan inte andas. Men bara nästan. Att hänga med ett tag till. Dessutom måste jag fylla i pappren om mina 18,53 t/vecka för december och lämna in till snälla kommunen i dag, annars blir det lite magert i slutet av månaden.
Och där önskar jag också att den verkligheten om assistens hade speglats. Att den som bedöms ha behov av hjälp 18,53 t/v, ojämnt fördelat över dygnet och dessutom har behov av hjälp som samhället inte alls räknar som behov, ja där är frågan om assistens inte lika praktiskt löst med att någon utomstående tas in ‘så man kan leva ett självständigt liv’, som dom skrev så vackert om – ‘oberoende av anhöriga’ – eller vilken floskel det nu var man använde. Men vi syns inte och finns inte.