söndag, 1 januari, 2012


här inte. Sällan. Jag har så få laster att jag knappast behöver fundera över dom. Och om nu nån funderar över rökningen, för det finns det alltid nån som gör har jag lärt mig, så har jag f o m augusti minskat till hälften. Det var mest av ekonomiskt nödtvång, annars hade jag gärna fortsatt. Men nu är det klart.
Och jag tittar på förra nyår. Nån vecka efteråt insåg jag att vikten var på väg att, om inte skena kanske, så i a f att gå i fel riktning. Och vi får väl se hur det ser ut när jag kommer till den 12 januari då, men jag gissar att det är ungefär minus fem då. Larvigt för en del, men bra för mig. Och jag siktar på två till. Att sikta betyder inte att man kommer dit. Fast jag tror nog det ändå.
Jag kan bara hoppas att jag kan klara det vanliga, vardagliga. Det får räcka. Och en och annan festlighet också. Att fira livet som en gåva.

efter ett omfattande nyårskaffe. Vi slog oss ner vid saffransbullarna, citronsockerkakan, hallongrottorna och nån knaprig liten god kaka och redan där tyckte jag att det var generöst och alldeles tillräckligt. Sen anlände en mjuk pepparkaka med frosting – tjosan då – och sen ett fat med stora mandelmusslor med grädde och sylt. Och sen var det dags för skumtomtar och choklad, clementiner och dadlar. Jag hoppade skumtomtarna och dadlarna och delade en chokladbit med maken, men det kändes rätt överdådigt i a f. Värdparet betyder mycket för oss och det var varm och god stämning – nej, dom läser förvisso inte min blogg, så jag smörar inte, det bara var så.
Sen var jag tacksam för att maken alldeles tydligt var så koncentrerad när vi skulle plocka på ytterkläderna att han inte uppfattade att en del av medgästerna kommenterade hans svårigheter, inte alls elakt, men ganska högt och förundrat – typ ‘tänk så fort det kan gå att bli så dålig och han är ju inte så gammal’. Och det är klart, så är det ju.

när jag gick in från uteplatsen i natt. Och jag stod ute länge – barnsligt förtjust över den hastigt förbiflammande skönheten i alla fyrverkerier. Och en enda himmelslykta såg jag stiga uppåt och uppåt – vackert.
Jo då, jag förstår att lilla torget ser ut som ett slagfält och alla pengarna och alltihop. Men det var vackert.
När jag väl hade hamnat i sängen var kom det flera smällar och ljuskaskader. Och någon smäll har jag hört nu på fm också, lite mindre stiligt i grått regn.
Men nu är vår lägenhet fylld av doften av kyckling med vitlök och mycket paprikapulver, hasselbackspotatisen står i ugnen, kyrka med efterföljande kaffe på em.
Och jag tittar försiktigt på den nya almanackan, en bild av solen som försiktigt bryter fram genom trädkronorna i ett lätt snöigt landskap. Och jag undrar vad jag egentligen vågar hoppas, jag vet inte, jag vet verkligen inte.  Att kunna ge vidare all den kärlek som finns i hjärtat kanske, att orka vända mig om när jag blir besviken, att se att svek drabbar den svikande mer än mig. Att orka. Att vilja le mot dagen som kommer.