har nu blivit kväll. Maken vilar, välförtjänt.
Tvåans tåg kom i rätt tid, och vi tog oss i väg. Blåst och regn, men ingen snö. Och svärmor, i kamelhårsulster och en fin liten svart pillerburkshatt som hade klätt Jaqueline Kennedy och som klädde svärmor utmärkt också. Framme i kyrkan satt vi oss med visst besvär, fel håll för maken att gå in i bänken – och sen kom entreprenören och föste oss bakåt en bänk. Ganska komplicerat, kan man säga, maken skulle ut ur bänken, jag skulle hålla reda på hans käpp, flytta på ljuset som fanns i bänkryggen, hålla i våra två program och min ros, och mitt i alltihop lyckades maken trampa på min hand så att vänster ringfinger svullnade upp. Lite lätt kaos, och jag sa till entreprenören att han kunde flytta på sig. Men han stod kvar och kollade så att vi verkligen flyttade på oss – åtminstone antar jag att det var det han gjorde, för han hjälpte inte till alls och sen muttrade han dessutom åt mig att jag var oförskämd. Hejsan. Så han blir inte anlitad av den här familjen när vi kommer att behöva. Mycket adrenalin forsade där.
Men det var en fin, ljus och värdig stund. Mycket duktig sångsolist dessutom.
Sen höll kortänden av graven på att rasa ihop eftersom det var så blött, antar jag, men vi klarade det också. Och jag gick tillbaka in i kyrkan, klädde på maken jackan, hämtade bilen till porten, skjutsade honom till församlingshemmet där vi skulle äta. Tvåan skaffade oss sittplatser och sen fick vi god och varm mat. Behövdes efter stormen ute.
Mitt i behövde jag skjutsa Tvåan till hennes tåg, så vi avvek diskret och passade på att gå till hennes svärmors grav.
Och sen var jag tillbaka lagom till en bit prinsesstårta.
Tillbaka hem med svärmor och maken och sen kastade jag mig ut i mörkret och hämtade den färska skinkan som ska börja saltas in i dag.
Och nu tittar jag bara rakt framför mig. Och jo tack, handen klarade sig, jag har ett skrubbsår på v ringfinger, mellan ringarna och handen s a s, men det är inte så farligt.