– eller Dragos då – går på gatorna som en vanlig man. Det händer att maken, gode, vänlige, omtänksamme maken, säger enormt taskiga saker. Inte ofta, tack och lov, men det händer. Det hände i morse vid frukosten.
Och jag kan, teoretiskt sett, ha all förståelse för det. Men det gör enormt ont, det ligger kvar länge. Jag duger inte. Det är rimligt att anta att jag skulle göra totalt fel, ungefär så, och det i en situation som jag inte uppfattade som besvärlig alls. Jag trodde mig om att kunna klara saken det gällde, men maken trodde inte det. Och det behövde han tala om för mig. Han tyckte det var omtänksamt, jag var av rakt motsatt uppfattning. Sånt var svårt nog när han var frisk, och det är inte lättare nu.
Jag läser ord om det som inte har med skuld att göra, för mig, men som ändå ska bäras. En del av mitt liv, som kommer att vara det. Det får vila en stund och jag får andas, långsamt, vidare.