redan första dagen att det är vinterhalvår. Mörkret som snabbt sänker sig. Den ljusa morgonen märkte jag inte så mycket av, får jag säga. Åtminstone här var det rejält dimmigt när maken och jag satte oss i bilen för att åka till kyrkan en bit bort. En kyrkan som dom boende runtomkring har bestämt skulle piffas upp rejält under hösten, den är ren och vacker nu. Fast det betyder inte alls att de boende tänker ta sig dit, om man säger så. Tre av gudstjänstdeltagarna, kyrkvärden, vaktmästaren och kantorn, tillhör dom som bekostat uppfräschningen, vi andra var tillresta. Och kyrkvärden hade kokat kaffe, som vi fick efteråt. Eller hur man nu ser på det, man kan ju också tänka att det ingick i paketet s a s. Vilket som var det trevligt, en avspänd känsla att sitta och prata en liten stund.
Och varje gång tittar jag på den bild i altartavlan som förställer den förlorade sonen, han som burit sig taffligt åt på alla tänkbara sätt, men återvänder till sin barmhärtige far. Och där står någon med rena kläder och alldeles nya sandaler till honom. Att få börja på nytt. Jag också.