fredag, 30 september, 2011


som skramlar runt i huvudet, som inte riktigt vill lägga sig till rätta. Det händer att det är mer ordning, men sen händer det också att det plötsligt inte är någon ordning alls. Livet flyter svindlande snabbt i väg. Svärmor hade med sig ett av alla sina album häromdan. Just det här hade Äldstas namn på utsidan, många bilder från den första när hon var sjutton dagar och framåt. Och jag ser maken och mig, hjärtskärande unga, maken i grå kostym med vinröd rand och ljusblå skjorta. Lägenheten vi bodde i med Äldsta, hon sitter på golvet och tuggar på sladden till frysboxen och skrattar tandlöst. Hennes ettårsdag. Så mycket ömhet och kärlek.
Och kärleken finns här fortfarande, trots våra nötta kroppar och trötta ansikten. Och allt som blev så annorlunda. Jag läser om vänner och bekanta som åker hit och dit, som gör saker, uträttar både det ena och det andra. Och jag känner mig alldeles onyttig, ingenting får jag ur händerna. I morgon är det lördag igen. Oktober.
Lär oss rätt att vandra Stödjande varandra Att vi frid må finna Livets krona vinna
Stödjande varandra. På det sätt vi förmår.

blev det. Jag fick ta av mig fleecejackan. Och det var ganska många ute på lilla promenadslingan, jag mötte en en man i min ålder (?) i gula shorts med en liten gul frottéhandduk i handen som lunkade runt med väldigt tungt löpsteg, om man säger så. Det såg plågsamt ut.
Och jag hämtade mina tvättade och manglade dukar, äntligen klara. Fast den här gången var det en synnerligen knepig kvinna bakom disken. När jag var inne och kollade läget i förmiddags (dom hade inte kommit då än) så sa hon förmanande ‘och vi tar inte kort’. Nä hä, jag vet det. Hon lyckades en annan gång påpeka för mig att jag kunde inte vara mig själv, ‘för hon är mycket yngre’. Tackar. Och jag kom plötsligt ihåg en kassörska i affären när vi bodde i större staden. Vår granne, läkaren, sa – ‘varför säger hon alltid till mig att pengarna kommer i skålen, och inte till någon annan i kön? Varför tror att just jag är så trög?’ Alla dessa frågor utan svar.

För den här gången. Och solen skiner, blekblå himmel, inget spår av morgonens täta dimma.
Ganska snart ska jag ta en promenad, rentav när jag går från datorn. Och när jag kommer tillbaka ska jag ge maken hans eftermiddagsmedicin. I går blev det lite kaotiskt här med en halvtimmes strömavbrott, så på kvällen såg jag att jag helt glömt makens medicin vid halv fyra. Sånt ger lite ångest, faktiskt. Och jag började fundera på hur det väldigt fiberrika brödet egentligen påverkat hans mage och om det skulle bli kaos och om, om , om. Det är en lättnad att vakna till en vanlig morgon då.
Sen läste jag tidning. Levnadsbeskrivningar inför folks födelsedagar. Först en ordinär 90-åring. Händig och trevlig, barn och barnbarn och allt. Sen en dam, som haft 54 anställningar, bl a på Arbetsförmedlingen (och där borde hon ju varit som fisken i vattnet, vem kan ha haft mer erfarenhet liksom), skaffat sig 70 högskolepoäng, bott tre år i Egypten, varit sjuk ‘många’ år – och hon fyllde inte 175 utan bara 50. Hur är det möjligt? Vad har jag gjort med mitt slappa liv?