Maken och jag har varit gifta väldigt länge. Väldigt länge. Och när vi stod där den söndagseftermiddagen så lovade vi varann inför Gud och den befintliga församlingen att älska varann i nöd och lust. Och prästen bad om att vi skulle gemensamt dela hemmets ansvar och under livets alla skiften stå vid varandras sida. Så var det. Vackert och allvarligt. De flesta i den lilla närvarande församlingen är döda vid det här laget, men vigselprästen lever. Maken och jag lever. Och Gud.
Annars hade det förmodligen inte gått alls.
Och maken blev sjuk. Det årets bröllopsdag satt jag och höll hans högra friska hand och han log mot mig, i sjukvårdens hägn.
Och jag läser vidare i SvD:s serie om anhörigas vårdande. I går handlade det om att många inte vill vårdas av sina barn, en del inte heller av sina makar. Men maken föredrar att vårdas av mig, jämfört med av professionell personal. Han har testat det. Men i dag då – om när ens man/hustru drabbas av nånting mycket svårt. Och jag kan inte veta hur det är när den sjuke inte känner igen en, ligger helt vegeterande eller har en sjukdom som innebär snabb försämring av olika funktioner. Det är inte vår situation.
Men jag minns någon som sa till mig – ‘ta det lugnt nu, du kommer att säga ”du och ditt jävla ben”, men du ska inte förebrå dig det, du kommer att göra så gott du kan’. Vackert så, men just det har jag aldrig sagt. Hans konkret synliga svårigheter med sina delvis förlamade kroppsdelar, arm och ben, kan jag ta bättre. Att han har svårigheter med det minimala arbetsminnet och synbortfallet, har jag betydligt svårare för. Och kort och enkelt sagt är han på många sätt lik den man jag gifte mig med, men på väldigt många sätt är han olik honom. Man får i artikeln råd om vad som behövs – t ex

•  Människor och sammanhang som ger oss trygghet och avlastning så långt som det är möjligt, samt omsorg från människor som utgår från våra behov och som ser vår verklighet på ett empatiskt och kärleksfullt sätt.

Fint. Och var finns det? Jag bara undrar. Utanförstående tror så lätt att denna möjlighet finns om man bara letar lite, präktiga människor har genom åren upplyst mig om att det finns i deras närhet så bra och fina möjligheter. Grattis, för nära mig finns dom inte. Och då får man fortsätta ändå.

– Att överge är fel, men man kan inleda en ny relation utan att överge den andre. Ansvar för omsorgen kan man ha kvar. När ett äktenskap inleds är det ett vuxen-vuxenförhållande. Men om sjukdom eller skada gör att rollfördelningen ändras till vuxen-barn, då tycker jag i någon mening att äktenskapet har upphört.   (ur artikeln)

Och vem avgör att ‘rollfördelningen’ ändrats ‘tillräckligt’? Andra hanterar sina liv så gott dom kan, det är inte min sak att ha synpunkter i allmänhet, jag tittar ner på mina fötter. Och jag skulle inte kunna inleda en ny relation utan att överge maken. Det skulle kanske inte ens vara så schysst mot den nya relationen. Så alla kan fortsätta andas lugnt. Och ta hand om era relationer. Sa jag att jag är trött? Det märks väl. Jag saknar väl dom där som ser min verklighet på ett empatiskt sätt här i min lilla närmiljö.