torsdag, 29 september, 2011


Maken och jag har varit gifta väldigt länge. Väldigt länge. Och när vi stod där den söndagseftermiddagen så lovade vi varann inför Gud och den befintliga församlingen att älska varann i nöd och lust. Och prästen bad om att vi skulle gemensamt dela hemmets ansvar och under livets alla skiften stå vid varandras sida. Så var det. Vackert och allvarligt. De flesta i den lilla närvarande församlingen är döda vid det här laget, men vigselprästen lever. Maken och jag lever. Och Gud.
Annars hade det förmodligen inte gått alls.
Och maken blev sjuk. Det årets bröllopsdag satt jag och höll hans högra friska hand och han log mot mig, i sjukvårdens hägn.
Och jag läser vidare i SvD:s serie om anhörigas vårdande. I går handlade det om att många inte vill vårdas av sina barn, en del inte heller av sina makar. Men maken föredrar att vårdas av mig, jämfört med av professionell personal. Han har testat det. Men i dag då – om när ens man/hustru drabbas av nånting mycket svårt. Och jag kan inte veta hur det är när den sjuke inte känner igen en, ligger helt vegeterande eller har en sjukdom som innebär snabb försämring av olika funktioner. Det är inte vår situation.
Men jag minns någon som sa till mig – ‘ta det lugnt nu, du kommer att säga ”du och ditt jävla ben”, men du ska inte förebrå dig det, du kommer att göra så gott du kan’. Vackert så, men just det har jag aldrig sagt. Hans konkret synliga svårigheter med sina delvis förlamade kroppsdelar, arm och ben, kan jag ta bättre. Att han har svårigheter med det minimala arbetsminnet och synbortfallet, har jag betydligt svårare för. Och kort och enkelt sagt är han på många sätt lik den man jag gifte mig med, men på väldigt många sätt är han olik honom. Man får i artikeln råd om vad som behövs – t ex

•  Människor och sammanhang som ger oss trygghet och avlastning så långt som det är möjligt, samt omsorg från människor som utgår från våra behov och som ser vår verklighet på ett empatiskt och kärleksfullt sätt.

Fint. Och var finns det? Jag bara undrar. Utanförstående tror så lätt att denna möjlighet finns om man bara letar lite, präktiga människor har genom åren upplyst mig om att det finns i deras närhet så bra och fina möjligheter. Grattis, för nära mig finns dom inte. Och då får man fortsätta ändå.

– Att överge är fel, men man kan inleda en ny relation utan att överge den andre. Ansvar för omsorgen kan man ha kvar. När ett äktenskap inleds är det ett vuxen-vuxenförhållande. Men om sjukdom eller skada gör att rollfördelningen ändras till vuxen-barn, då tycker jag i någon mening att äktenskapet har upphört.   (ur artikeln)

Och vem avgör att ‘rollfördelningen’ ändrats ‘tillräckligt’? Andra hanterar sina liv så gott dom kan, det är inte min sak att ha synpunkter i allmänhet, jag tittar ner på mina fötter. Och jag skulle inte kunna inleda en ny relation utan att överge maken. Det skulle kanske inte ens vara så schysst mot den nya relationen. Så alla kan fortsätta andas lugnt. Och ta hand om era relationer. Sa jag att jag är trött? Det märks väl. Jag saknar väl dom där som ser min verklighet på ett empatiskt sätt här i min lilla närmiljö.

 

Annonser

Så här gör jag i stället – jag berättar varför jag läser, för jag läser väldigt olika ord och tankar. Och jag började ju hos Hosanna, som hade en rikt varierad länklista. Så fascinerande att ta del av andras liv och upptäcka att det kan finnas likheter där man inte alls väntar sig det. Ela, som inte skriver längre, som skrev om sin orm, katten, dottern och livet på ett mycket arbetat språk, stockholmska i skrift – hon betydde mycket. Fru Kaos, som numer skriver stängd blogg tyvärr, när hon skrev ‘i dag har jag haft fyra människors bajs under naglarna’ – visst var man tvungen att fortsätta då. Och Ting och Sus, som tack och lov hänger med fortfarande – underbara kvinnor som betyder mycket mer än dom förstår, Aggie, Karin, Osloskånskan som får mig att ibland läsa norska bloggar – Bergljot och Innerst i veien är favoriter. Fru Venus. Chrissan.
Vimmelmamman med sitt i bästa mening vackra liv och sin ångest över tjocktamscancern, Abbes pappa som skriver om familjen, mest om yngste sonen som föddes med mycken bräcklighet och stor kampvilja i sin späda kropp, Madlar med bräcklig kropp och stort hjärta, Himlastigen med en alzheimerdrabbad make.
Linda som IVF-behandlades och fick en underbar son, Monas Universum där allt kan hända och gör det också.
Och många fler som jag läser nästan varje dag, jag kommenterar inte överallt eftersom jag ibland har känslan att om nån skulle följa tillbaka till mig, så skulle dom bli besvikna. Jag är ju inte så rolig alla gånger bevars och mitt eget behov att läsa allt mellan himmel och jord delas kanske inte av alla. Jag vill att det ska finnas glöd i det jag läser, vacker yta stör inte men det räcker inte. Ett hyfsat psykbryt kan jag förstå mig på, men inte dom som bara berättar om hur bra dom har det. Psykbryt var förresten en blogg jag läste mycket i början, hisnande och utlämnande.
Det som driver mig själv framåt är helt enkelt det som händer i livet eller sånt jag läser eller hör talas om. En del skriver efter skrivpuff, som om jag fattat rätt – betyder att man är en sorts skrivarcirkel, skriver korta texter om ett ämne, väldigt olika blir det, ofta väldigt bra. Dom som gör det är självklart intresserade av att skriva, tekniken att fånga intresse s a s, men för mig skulle det inte fungera. Blod, död, sorg, tacksamhet, glädje, skönhet – ungefär det vill jag få, helst ska det vara roligt också. Och nya upptäckter väntar hela tiden. Fantastiskt.
Och jag vill passa på att tacka er tålmodiga tysta läsare. Man läser där man vill, som sagt.