Han ska få smaka på den. Sen. Och jag har inte ätit av den än heller. Och vi fick blommor och äpplen och en fantastisk limpa som ene gästen, en händig man, bakat.
Det blev en trevlig lunch m a o. Många minnen och mycket prat och skratt. Maken var väldigt upplivad. Men det är konstigt att också väldigt positiva saker gör att jag blir alldeles utslagen, en timmes sömn i soffan efteråt. Och det är lång startsträcka när jag vaknar sen. Jag vet faktiskt inte varför jag är så trött. Och så tänker jag på Äldsta väninnan som undrade om jag inte ännu hittat nåt jobb utanför hemmet. Att nån undrar borde ju betyda att jag skulle försöka, liksom. Jag vill ju att folk ska vara nöjda med mig. Helst.
september 27, 2011
Tigerliljan's Weblog 
september 27, 2011 at 8:03 e m
Erbjud henne ett byte en vecka, tror det skulle vara lite omvälvande kanske. Att döma andra människor utan att själv leva under den press som kommer när livet kantrar är lite trångsynt. Ingen annan kan känna o uppleva det man själv gör, vi kan endast försöka att vara medmänniskor som lyssnar (läser). Du gör stor skillnad i ert liv, min vän.
Va rädd om dig, du är viktig
september 27, 2011 at 9:13 e m
Fast det är så och har alltid varit, att hon alltid har förnuftiga lösningar. Hur det borde vara liksom. Och vem är jag då att störa med en bit av den verklighet som är min.
Men just nu är jag så akut trött. Jag ska vila. Fast den senaste veckans nätter har varit lite knöliga.
september 27, 2011 at 9:11 e m
Jag blir oftast också helt slut på när jag haft ”främmen” (människor på besök) så det är kanske inte bara du. Skit i vänninan du, inte behöver du söka jobb utanför hemmet om ni klarar er ekonomiskt som det är nu, du jobbar mer än heltid med det du gör nu så det finns inte plats för något jäkla jobb också.
september 27, 2011 at 9:15 e m
Rara du, det var ganska rakt på spiken det där! Tack.
september 27, 2011 at 10:13 e m
Låter som en trevlig dag. Inte roligt att det blir så mycket arbete för dig dock. Det skänkte nog maken lite mer livskvalitet i alla fall. Hoppas du kände av detta också!
Märkligt egentligen med alla dessa forna vänner, som inte hört av sig på länge. Har de nu gått i pension, så att tiden räcker till för att återuppta gamla kontakter?
september 27, 2011 at 11:23 e m
Det var bra. Fast jag är lite sliten, borde sova lite mer, vaknar för tidigt. Och du har rätt förstås 🙂
september 27, 2011 at 10:18 e m
Men åh så sorgligt, jag vill bara skrika när jag hör sådant!!!! Lyssna inte på människor som ”väninnan”, gör inte det. Det är så fasansfullt dumt detta att all identitet i dagens samhälle verkar höra samman med det personliga yrkesutövandet, jag blir lika ledsen var gång jag stöter på det. Är vi människor inte värda något när vi väljer att värna om det lilla och nära (familjen t.ex) i tillvaron. Vår värld fostrar individualister, team där man ser efter varandra är tydligen inte längre tillåtna. Jag kan nog nästan förlåta de riktigt unga som tänker så, de vet inte något annat – men när vår generation säger sådant då faller jag. Jag vet att du gör ett enormt jobb, ditt är heltid, 24/7. Och dessutom, vi är vårda mycket alla vare sig vi jobbar hel, halv eller nolltid. Vi är värda allt! Kram!
Och sedan tänker jag – är det kanske rädsla och bristen på fantasi som gör att folk ställer sådana frågor? Att prata jobb är liksom ofarligt, proffsigt, kanske rentav glamoröst och vi behöver aldrig bli personliga på allvar. ”Vad har hänt på jobbet?” bara, liksom…
september 27, 2011 at 11:29 e m
Det ligger så mycket i det där. Jag har en väninna som var på ‘fin’ middag och bordsgrannen tappade omedelbart intresset för vidare samtal när hon tydligen inte hade tillräckligt intressant jobb. Inte ‘vem är du?’ utan ‘vad gör du?’ – enklare att stoppa i lagom låda då. Etiketter som man snabbt kan läsa av. Fantasi är mest till besvär. Att man kanske kan växa som människa inför det oväntade – det måste man ha fantasi för att förstå. Och den måste övas.
Kram.