När jag är extra trött, som nu, är tålamodet kortare. Jag vet vad jag borde säga – för det mesta ingenting, sorgligt nog – och ändå hör jag mig själv säga trötta saker. Onödigt och sorgligt. Men jag försöker i morgon igen. Och nästa dag. Något annat kan jag inte. Och varenda gång jag faktiskt lyckas är jag så oändligt tacksam. Men jag märker att jag blev mycket mer sliten av de senaste fyra månaderna än vad jag trodde när jag stod mitt i eländet.
Och det är nästan lika illa. Att det inte är över bara för att tiden går. Jo, jag förstår. Det är så mycket enklare att jag nästan inte finns, det är enklare att låta ytan se snygg ut om jag inte är störande. Och vem vill bli påmind om att det ligger skräp under mattan? Bara det ser snyggt ut och man kan bekräfta varandra. Vem behöver ta hand om den som for illa?
Men för mig är kärlek fortfarande att älska rakt igenom svårigheter. Här och alltid. Och alltid är ett långt ord.