är klar. Tallrikarna står på bordet. Det kommer att bli mat i dag också. Troligen. Vid sjutiden när maken varit i badrummet låg han och tittade i taket med lätt bekymrad uppsyn och när jag undrade vad det var sa han – ‘jo, jag funderar på att någon av oss (hoppsan, vem????) borde stå nere i porten och ta emot när gästerna kommer sen, så dom hittar’. Nej, nej, nej. ‘Någon’ tänker laga mat. Och ‘någon’ minns dessutom att ene gästen varit här förut, och litar dessutom på att två vuxna män ska klara detta på något sätt. Han är omtänksam mot alla, men kan inte direkt se konsekvenser eller planera.
Sen läste jag om en dotter som tar hand om sin demenssjuka pappa, väldigt tungt. Och jag går igång på tidningsrubriken – hon har ‘pausat sitt eget liv’. Nej, det har hon inte. Hennes liv pågår just där, i det tunga. Livet pausar nästan aldrig. Däremot har hon inte ett bra liv, hon kan inte jobba och göra karriär, hon hinner inte tänka på egen familjebildning. Men paus är det inte. Och ingen vill ta det ansvaret. Det finns lagstiftning sen 2009, men lagstiftning räcker inte. När det inte finns alternativ.
Men det blir en bra dag här. Maken vill inte vila när gästerna kommer, jag ska hjälpa honom ner innan. Jo visst, men jag vet ju inte exakt när dom kommer. Men han vill behålla sin värdighet också i den detaljen.