tisdag, 27 september, 2011


När jag är extra trött, som nu, är tålamodet kortare. Jag vet vad jag borde säga – för det mesta ingenting, sorgligt nog – och ändå hör jag mig själv säga trötta saker. Onödigt och sorgligt. Men jag försöker i morgon igen. Och nästa dag. Något annat kan jag inte. Och varenda gång jag faktiskt lyckas är jag så oändligt tacksam. Men jag märker att jag blev mycket mer sliten av de senaste fyra månaderna än vad jag trodde när jag stod mitt i eländet.
Och det är nästan lika illa. Att det inte är över bara för att tiden går. Jo, jag förstår. Det är så mycket enklare att jag nästan inte finns, det är enklare att låta ytan se snygg ut om jag inte är störande. Och vem vill bli påmind om att det ligger skräp under mattan? Bara det ser snyggt ut och man kan bekräfta varandra. Vem behöver ta hand om den som for illa?
Men för mig är kärlek fortfarande att älska rakt igenom svårigheter. Här och alltid. Och alltid är ett långt ord.

Han ska få smaka på den. Sen. Och jag har inte ätit av den än heller. Och vi fick blommor och äpplen och en fantastisk limpa som ene gästen, en händig man, bakat.
Det blev en trevlig lunch m a o. Många minnen och mycket prat och skratt. Maken var väldigt upplivad. Men det är konstigt att också väldigt positiva saker gör att jag blir alldeles utslagen, en timmes sömn i soffan efteråt. Och det är lång startsträcka när jag vaknar sen. Jag vet faktiskt inte varför jag är så trött. Och så tänker jag på Äldsta väninnan som undrade om jag inte ännu hittat nåt jobb utanför hemmet. Att nån undrar borde ju betyda att jag skulle försöka, liksom. Jag vill ju att folk ska vara nöjda med mig. Helst.

är klar. Tallrikarna står på bordet. Det kommer att bli mat i dag också. Troligen. Vid sjutiden när maken varit i badrummet låg han och tittade i taket med lätt bekymrad uppsyn och när jag undrade vad det var sa han – ‘jo, jag funderar på att någon av oss (hoppsan, vem????) borde stå nere i porten och ta emot när gästerna kommer sen, så dom hittar’. Nej, nej, nej. ‘Någon’ tänker laga mat. Och ‘någon’ minns dessutom att ene gästen varit här förut, och litar dessutom på att två vuxna män ska klara detta på något sätt. Han är omtänksam mot alla, men kan inte direkt se konsekvenser eller planera.
Sen läste jag om en dotter som tar hand om sin demenssjuka pappa, väldigt tungt. Och jag går igång på tidningsrubriken – hon har ‘pausat sitt eget liv’. Nej, det har hon inte. Hennes liv pågår just där, i det tunga. Livet pausar nästan aldrig. Däremot har hon inte ett bra liv, hon kan inte jobba och göra karriär, hon hinner inte tänka på egen familjebildning. Men paus är det inte. Och ingen vill ta det ansvaret. Det finns lagstiftning sen 2009, men lagstiftning räcker inte. När det inte finns alternativ.
Men det blir en bra dag här. Maken vill inte vila när gästerna kommer, jag ska hjälpa honom ner innan. Jo visst, men jag vet ju inte exakt när dom kommer. Men han vill behålla sin värdighet också i den detaljen.