måndag, 26 september, 2011


med den sena kvällspromenaden. Otroligt milt, +15. Men det är klart att det hinner börja regna också innan vi gått klart, men inget hällregn ändå. Och jag var tacksam. Vi diskuterade också det här med makens stora omtanke om mig, att han så gärna skulle vilja att jag kunde få åka till Israel nästa höst, fast det finns så många tveksamheter, för att uttrycka sig milt.
Men att han skulle vilja något för mig. Och det får väl räknas mitt i vardagens kaos, alla dessa små praktiska detaljer där jag försöker ligga steget före för att underlätta.
Och jo då, jag skulle önska mig möjlighet att ta en och annan paus för själen, längre än de korta stunder som det är utrymme för i vardagen. Men jag undrar också om det är någon idé att längta efter det man aldrig kan få. När all kraft går åt till att balansera den vardag som är här och nu, den som aldrig blir annorlunda. Denna förtvivlade längtan som aldrig vill tystna. Hur ser ett hopp ut då, det undrar jag. Inget bra svar finns det, bara att stå kvar på min lilla plats. Eller snarare att vandra vidare på just min lilla slingrande stig. Utan karta.

När maken och jag satt och tuggade fridfullt ringde det. Någon sa med lite lätt syra i stämman – ‘ja, här är vi, kommer inte du?’ – och jag hade faktiskt inte en aning. Ett litet möte som aldrig fastnat i  mitt minne. Under våren brukade ansvarig skicka ett litet mail ett par dagar innan, men nu hade det tydligen stått i ett allmänt utskick för två veckor sen. Hade gått mig helt förbi. Och det värsta var att jag missade förra gången också. Hon lät inte glad, hon som ringde. Jag kan bara beklaga.
Och helgen var bra och givande på många sätt, men jag blev lite utpumpad här på em och slocknade i soffan, så helt på topp var jag inte. Inte alls beredd att kasta mig på cykeln och se prydlig ut hemma hos nån annan.
Och i morgon kommer två vänner till maken – ja, till mig också, men mest till maken kanske ändå – och äter lunch, så jag laddar lite för det. Ene vännen har lite idéer om att mattfransar bör vara kammade. Och det bör dom väl.

är väl slut då. Jag har plockat undan vantarna jag skrubbar färskpotatis med och dom två paren sommarsandaler som stått på skohyllan. Ungefär som när man plockar bort julgranen. Lite nostalgi, så där. Så fort det gick den här gången också.
Det är en underbart klar och vacker dag, men direkt kvalmigt är det inte, och lär väl inte bli heller.
Och om man har fönster = balkongdörrren öppna så här års flyger det in enorma spyflugor, som antagligen tänker övervintra i den goa värmen, men det går jag inte med på. Jag plockade nyss bort tre blomkrukor och en fönsterlampa och flyttade bordet med skrivaren för att kunna öppna fönstret så ordentligt att det gick att få ut B52:an som surrade runt.
Planen är dessutom att putsa fönstren den här veckan, det bör inte vara så stor pollenrisk heller. Fast ett år för rätt länge sen fick vi upp Saharas sand ungefär så här års, tror jag. Gult och obeskrivligt klibbigt blev det på fönstren.
Hade jag haft innanfönster hade det väl varit dags.

låg i postfacket. Och jag öppnade med viss förvåning, en liten plastlåda och brev. Tydligen var jag med för tjugo år sen och för tio, som frisk kontrollgrupp i en undersökning om malignt melanom. Detta har jag inget minne av alls. Men det är klart att jag ska spotta i lådan och fylla i formuläret. Nån gång när jag inte ätit på en halvtimme då.
Och solat solarium har jag aldrig gjort, röker hälften så mycket nu, fast jämfört med för tio år sen är det förstås en ökning. Och alkoholen är nog ganska precis lika mycket eller lite.
Och jag funderar – för tjugo år sen, hur var det då? Och för tio. Och jag andas in lite försiktigt. Hur många har drabbats av malignt melanom sen dess? Släktingars cancer frågar dom om. Jag tror mamma hade cancer till slut. Men jag vet inte så mycket, jag vet bara att min bror sade att man öppnade hennes mage och sydde snabbt ihop igen och det var ett par veckor innan hon dog. Jag talade aldrig med nån läkare om det, och mamma hade afasi och var rätt sjuk i största allmänhet, jag bodde 50 mil bort och hade en ettåring. Jag vet inte. Det är nu ganska exakt tjugo år sen, jag åkte dit en tisdag och satt en dag bredvid henne och tog adjö, men jag vet egentligen ingenting. Jag tittar i en almanacka, onsdagen efter dog hon och begravdes två veckor senare. Och mellan där var jag tydligen i Stockholm två dagar. Alla dessa anteckningar om viktiga saker i denna almanacka, allt jag inte minns, och allt jag faktiskt minns. Livet i 120. Då.