in i en sån där konstig diskussion, maken och jag, här sent på kvällen. En av alla dessa om hur han ska göra när han ska gå och lägga sig och ta av sig, kvällsrutinerna. Han tappade bort sig totalt redan från början. Hur det nu var så började han i a f, och jag som sitter med öronen fladdrande hör att han inte tar av sig skjortan, så jag dyker ut i badrummet och styr upp.
Och det känns så märkligt. Numer grips jag inte av total panik, och det är väl ett fall framåt för mig. Förut hände det att jag aktivt undrade vad som egentligen hände, där inuti hans huvud. Nu orkar jag inte ens undra, jag bara försöker fortsätta. Förmodligen är det bättre för oss båda. Men jag undrar om jag kommer att märka om något blir alldeles fel, eller om jag kommer att slå det ifrån mig. Det är mycket litet jag kan göra ändå.
Snart sju år sen allt ställdes på kant. Denna vanliga vardag som byttes mot något helt annorlunda. Och jag kan fortfarande längta efter det som aldrig kommer tillbaka. Så trött jag är.