söndag, 25 september, 2011


in i en sån där konstig diskussion, maken och jag, här sent på kvällen. En av alla dessa om hur han ska göra när han ska gå och lägga sig och ta av sig, kvällsrutinerna. Han tappade bort sig totalt redan från början. Hur det nu var så började han i a f, och jag som sitter med öronen fladdrande hör att han inte tar av sig skjortan, så jag dyker ut i badrummet och styr upp.
Och det känns så märkligt. Numer grips jag inte av total panik, och det är väl ett fall framåt för mig. Förut hände det att jag aktivt undrade vad som egentligen hände, där inuti hans huvud. Nu orkar jag inte ens undra, jag bara försöker fortsätta. Förmodligen är det bättre för oss båda. Men jag undrar om jag kommer att märka om något blir alldeles fel, eller om jag kommer att slå det ifrån mig. Det är mycket litet jag kan göra ändå.
Snart sju år sen allt ställdes på kant. Denna vanliga vardag som byttes mot något helt annorlunda. Och jag kan fortfarande längta efter det som aldrig kommer tillbaka. Så trött jag är.

det var ute i dag. När vi vaknade låg dimman ganska tät, man såg inte byggnaden bredvid ordentligt, men det blev bara bättre och bättre. Så vid fyra-tiden kom jag på att jag ju faktiskt kunde ta en promenad och det var så vackert. Ett lyft för själen. När det ser ut så här, kan jag också tycka att det är vackert med höst. Inte en enda liten regnskur i dag.
Sista septemberveckan. Om tre månader är det Juldag. Och för tre månader sen var det midsommar. Mitt emellan, rent räknemässigt. Men jul känns väldigt långt borta tycker jag – jag vet att om jag går in på ikea om ett par veckor, så har den brutit ut, men det är en annan sak. Dom räknar på sitt sätt. Saffransbullar kanske? Fast saffransskorpor känns mer naturligt. Det kan hända i veckan.

Fast jag inte lagat mat. Men maken sa lite misstänksamt – ‘vad ska vi äta när vi kommer hem?’ och jag svarade lite surt – ‘ja, vad har du tänkt laga?’, för i min matlagande värld slipper man laga mat när man ätit lunch borta. Men det finns en liten bit lasagne kvar till honom i kväll.
Och dagen började med att jag kunde möta en kär vän vid tåget, strax efter frukosten. Och maken var påklädd och allting. En av hans favoritdamer, i o f s är han rätt förtjust i damer allmänt sett. Sen åkte vi till den närmaste kyrkan, den där man har en skylt ‘du som vill höra orgeln bättre – sätt dig långt fram’. Just det klarar jag mig utan, men maken behöver sitta långt fram ändå, så jag får ta orgeln på köpet. Entusiastisk och välsjungande kör. Jo. Fast jag får nästan panik av att det ska vara ljudmatta hela tiden, jag uppskattar lite tystnad. Jag förstår att jag är avvikande, men jag hör Gud bättre i tystnaden.
Och jag log invärtes och kom ihåg när Äldste sa om en annan kyrka – ‘att hamna mellan x och y är mardrömmen’. Här satt x en meter bort. Men jag är inte så musikalisk som Äldste, så det gick bra.
Och under lunchen delade man ut info om en planerad resa till Israel hösten 2012. Vem kan tänka så långt fram, tänkte jag, men stoppade snällt ner pappret i väskan. Och maken sa – ‘jag tycker du ska ska anmäla dig’.