fredag, 23 september, 2011


Fast inga chips. Jag har inget emot chips, tvärtom s a s. Men vi satsade på räkor, guacamole (avocadon har legat två dygn i rumstemperatur), rostat bröd med vitlökssmör och ett glas vitt vin till mig. Ett glas till maken också, fast hans rymmer en matsked. Man får anpassa sig.
Jag slängde en tidning i dag – eller la den i högen som ska slängas, om man nu ska vara petig – och bläddrade mycket snabbt igenom den. En intervju med Stefan Einhorn, ett par ord som hakade fast ‘det är enkelt att göra gott när handlingen tas emot med jubel, men hur lätt är det att göra gott när du bara möts med förakt?’. Att hålla fast vid det som inte uppskattas, det är inte så kul. Vem vill inte mötas av jubel? Och visst växer man av jubel. I lagom doser. Men kanske växer man också av att göra det som ingen annan vill göra.

kämpar på med sina liv. Äldsta försöker få sina studier att gå ihop med familjelivet, inte alltid lätt. Och svärsonen var på kurs några mil därifrån och drabbades av matförgiftning. Hon åkte små slingrande vägar och hämtade. Femhundra meter från hemmet fick hon tvärstanna och han dök ut i några lämpliga buskar och spydde det allra sista.
Och Tvåan har haft en promenadkompis på hundpromenaderna, en trevlig kvinna som älskar små dottersönerna, och som haft en S:t Bernhard. Han var enorm, sju år. Dog i onsdags, något med hjärtat. Sorg. Men hon kom och ville gå promenad i a f. Och Tvåans rottweiler blev alldeles förvirrad. Men han sätter sig bredvid henne och lutar sig tungt mot henne. Han deltar.

Det gäller att ha koll. Förra månaden flaxade i väg alldeles våldsamt, så nu har jag stramat upp. Tyckte jag. Och tänkte när GudrunSjöden-katalogen damp ner att den korta röda sidenblusen vore väl alldeles lagom. Men nu har jag tänkt efter och tittat på kontot dessutom. Noga räknat är det väl inte högprioriterat med rött siden i mitt liv för tillfället. Och jag hade lyckats glömma den allmänna servicen på bilen nyss, den som kostade 3′. Och sen kommer ju kamremsbytet att ramla in senare. Det är bara att hoppas varmt att tandhygienisten inte hittar nåt hon vill ska åtgärdas nästa vecka.
Och så väldigt bra att jag redan betalat helgen om två veckor så jag inte kan ångra mig. Jag behöver att någon annan plockar fram min frukost och dessutom diskar den – jag, jag plockar ju fram den till makens och mitt bord, men jag slipper transportsträckan från kylskåpet. Och någon annan tänker ut vad jag ska äta till middag.
Jag koncentrerar mig på tanken att få stå inför Guds ansikte tillsammans med andra, det gör vi tillsammans. Barn av samme Far. Men förståelsen, närheten, sanningen och kärleken får vänta. Vi lever i ofullkomlighet. Fast kärleken väntar aldrig.

Nu vräker regnet ner. Och jag sitter bekvämt hemma under tak.
Länge, mycket länge, har jag haft två dukar liggande som borde till kemtvätt. Det finns två alternativ här – antingen går man till en affär två kvarter bort, eller också åker man själv till tvätten 3 km bort. Och jag har inte kunnat bestämma mig för vilket hur länge som helst, men i dag tog jag dom i lilla rullvagnen och lämnade in i affären. Färdiga nästa fredag. Och då kan jag passa på att köpa broderkarbonpapper där också, för det skulle finnas då. Minst två flugor i en smäll.
Och det blev sovmorgon i morse. Jag vaknade strax före fem och låg vaken till kvart i sju, då tänkte jag att det var ingen idé längre och klev upp. Bara jag nuddade dörrhandtaget vaknade maken och ville till badrummet. Och när han varit där kunde jag somna om. Två timmar. Helt underligt. Men jag har kommit på att Navy CIS får klara sig utan mig i fortsättningen. Jag drömmer förvirrade drömmar om bakhåll och överfall. Det behövs inte alls. Tydligen triggar det mig enormt.