Eller kanske systraskap, vad vet jag. När man åker bil och radion står på hamnar man rätt som det är i tankar, som kan vara rätt avlägsna annars. När jag åkte till kyrkan i skogen var det förstås någon som talade från bokmässan om soldaters upplevelse av krig. Det är svårt att komma hem från krig. Ofta antar man att det är bristen på det höga adrenalinpåslaget, det där man måste ha för att överleva, som är värst. Men mannen som talade sa att det snarare var saknaden av broderskapet som var värst. Alltså att vara en i en grupp, där personliga motsättningar inte tilläts vara väsentliga. Man måste alltid veta, verkligen veta, vara totalt och alltid övertygad om att var och en i gruppen är beredd att offra allt för en själv. Och att inte längre ha det när man kommer hem, det är den verkliga tomheten. Och jag kom i håg min vän, som beskrev hur underligt det var första veckan hemma från lumpen, det var tyst när han skulle sova.
Att någon gång ha snuddat vid förvissningen att andra skulle vara beredda att ta ett steg framåt just för mig, för att vi hör i hop, helheten är viktigare än delarna. En känsla av styrka. Jag är inte ensam. Men om det händer att dom andra tar ett steg bakåt i stället, då är ensamheten ganska påtaglig. Men visst är dom kloka, dom där som tar ett steg bakåt i stället.
Skulle jag ta vara på min broder eller syster? Nej, det vore antagligen obekvämt, men tänk om man förlorar något av sig själv om man inte är beredd att ge något för någon annan. Vad vet jag.