torsdag, 22 september, 2011


Eller kanske systraskap, vad vet jag. När man åker bil och radion står på hamnar man rätt som det är i tankar, som kan vara rätt avlägsna annars. När jag åkte till kyrkan i skogen var det förstås någon som talade från bokmässan om soldaters upplevelse av krig. Det är svårt att komma hem från krig. Ofta antar man att det är bristen på det höga adrenalinpåslaget, det där man måste ha för att överleva, som är värst. Men mannen som talade sa att det snarare var saknaden av broderskapet som var värst. Alltså att vara en i en grupp, där personliga motsättningar inte tilläts vara väsentliga. Man måste alltid veta, verkligen veta, vara totalt och alltid övertygad om att var och en i gruppen är beredd att offra allt för en själv. Och att inte längre ha det när man kommer hem, det är den verkliga tomheten. Och jag kom i håg min vän, som beskrev hur underligt det var första veckan hemma från lumpen, det var tyst när han skulle sova.
Att någon gång ha snuddat vid förvissningen att andra skulle vara beredda att ta ett steg framåt just för mig, för att vi hör i hop, helheten är viktigare än delarna. En känsla av styrka. Jag är inte ensam. Men om det händer att dom andra tar ett steg bakåt i stället, då är ensamheten ganska påtaglig. Men visst är dom kloka, dom där som tar ett steg bakåt i stället.
Skulle jag ta vara på min broder eller syster? Nej, det vore antagligen obekvämt, men tänk om man förlorar något av sig själv om man inte är beredd att ge något för någon annan. Vad vet jag.

Vid två-tiden gick jag ut i solskenet. Underbart. Och ganska snart mötte jag en kvinna som var ute och promenerade med sina katter. Lite ovanligt, så jag stannade och pratade en stund med henne, jag pratar gärna med okända. I a f i dagsljus och om dom är ute och promenerar med katter. Det här var en lite ovanlig ras, jag uppfattade inte namnet, såg ut som angoror med siamesfärg s a s, ljusblå ögon. Att ha katter i band på promenad är lite udda enligt mig, men var och en gör på sitt sätt. Och kvinnan såg glad ut över att nån gillade hennes katter.
Att gå under fantastiska lövvalv, bok, ek och ask. Fortfarande ganska grönt i kronorna, men bokarnas gyllene löv på marken, alla ekollon, asklövens grafiska mönster – otroligt vackert. Mycket tacksam.

När solen skiner och jag hade anledning att åka en liten bit på en av de vackraste höstvägar man kan hitta. Jag köpte en vacker höstbukett, röda och gula gerberor, småblommiga gula krysantemum, gulröda fresior, såna där bär vad-dom-nu-heter, och en enkel vas och åkte ut till Äldstes fritidshus och satte på dörrstenen under lilla taket. Dom kommer dit i dag och jag ville överraska.
I nordväst var himlen svart som bly, men det är ännu inte över oss. Och jag svängde in till jakt&fiskeaffären för att se om dom möjligen hade en sydväst, för flera år sen hade dom röda som jag var för feg för att köpa. Borta nu. Men på en ställning hängde min vintermössa. Svart lammskinn med ljusbruna kaninöronlappar som man kan fälla upp och ner, st 59. Min! Så nu fryser jag inte mer i vinter.