Tigerliljan's Weblog

har jag nämnt att jag är envis? Åt det lite dumma hållet så där. Istadig var väl ordet för dagen. När jag pratade med psykologen i måndags frågade hon om jag möjligen ville ha läkarkontakt för ev medicin, men jag tackade nej. Vi kom överens om att jag ska satsa på mina promenader. Så jag traskade runt i kväll också. Kanske kan jag bryta mina vanor på sikt och ta lite dagsljus ett par gånger i veckan också. Varför jag inte gör det varenda gång? Ja men det är väl självklart. Om jag går i dagsljus tar jag ju plats, gör något för mig själv under tid som jag kunde använda mer produktivt. Jag är visserligen inte ett dugg produktiv i dagsljus hemma heller, men det känns mer tillåtet om jag går ut när maken sitter och tittar på nyheter. Som om jag bara gör det av en tillfällighet liksom. Inte för att det är viktigt för mig.
Och ja – jag ser att det verkar stört när jag formulerar det. Men det är sant. Det finns inga piller i världen som skulle hjälpa där, eller i a f inga man kan ta och fortsätta vara vaken.

Att jag har sovit som klubbad en timme framför tv:n på em. Maken behövde till badrummet kl 6 i morse och jag kunde inte somna om. Han somnade snabbt, tack och lov, och jag låg och lyssnade på hans andetag en stund, men sen var det lika bra att gå upp. Och den milda grå morgonen med tidningen en stund är inte illa alls. Men fem timmars sömn är för lite för mig.
Och när jag sovit utslagen på soffan så tar det en stund innan jag är helt vaken igen.
Och jag funderar på vad en vän är. För mig är en vän någon som tycker om mig, någon som talar sanning, någon som inte alltid tycker lika som jag men som kan leva med det, någon som litar på mig. Någon som finns där. Vänskap är ingen likgiltig relation, en vän tittar inte förbi mig, en vän ser mig i ögonen, ser mig. Så tänker jag. Och då får jag lite ont i huvudet igen och undrar om det inte vore bäst att somna om.

blev klar. Hämtad och står på parkeringen. Och det blev tvåtusen billigare än kostnadsförslaget.
Sen har dom hållit på att gräva upp och bort bensinpumparna nån vecka. Det kändes inte helt bra, men tydligen måste man ge plats åt alternativbränslen och dom gamla pumparna var just gamla, men snart ska det vara färdigt. Jag har en halv tank och kör inte så mycket just nu, så det ordnar sig. Lite irriterad är jag, för någon har tydligen backat på nummerskylten fram, så den är ojämn i underkanten. Det stör mitt ordningssinne. I synnerhet när jag är hungrig.
Räkorna ligger i durkslaget och tinar, och så blir det sötsur sås med champinjoner, gul paprika, salladslök och zucchini till.
Om en och en halv timme.

Inte är jag så särskilt sportintresserad, men jag läser självklart sportsidorna också. Och den lilla notisen om att Mike Danton räddat livet på en lagkamrat i hockey hade lika gärna kunnat passera snabbt genom huvudet. Nu gjorde den inte det. Och det beror inte på att jag vagt kände igen hans namn, ganska färgstark historia har han.
Men Yngste spelade hockey i pojklag för länge sen. Alla dessa timmar i kalla ishallar, tidiga morgnar i hålor med andra stackars föräldrar i rökrutan, stor beundran för föräldrars engagemang och omsorg dessutom. Och han kan fortfarande nästan allt om hockey, och när vi pratade i går berättade han om just Danton. Och han som fick livet räddat spelade i samma pojklag som Yngste.