måndag, 19 september, 2011


Såg ett inslag på tvnyheterna om en förfärlig tragedi. Man intervjuade kommunens ‘trygghetschef’. Ursäkta! Vad i all världen gör en trygghetschef? Går runt och är trygg? Ordnar trygghet för andra? Inget ont om den arma människan, verkligen inte, men aldrig att jag skulle ta jobb som trygghetschef. Det skulle kännas alldeles övermäktigt redan från början.
Och så många klagomål det kan bli, tänker jag mig. Rätt som det är rycks mattan undan under ens fötter. Kan en trygghetschef fixa det tro? En bekant till mina svärföräldrar sa att när hon åkte på kryssning sa hon aldrig att hon var psykolog, för då skulle folk alltid berätta om sina problem. Undrar hur det går om man säger att man är trygghetschef? Jag föreslog psykologbekanten att hon skulle säga att hon var begravningsentreprenör, men hon nappade inte på det.

Annonser

hänger ihop fortfarande. Fast när jag cyklade i en pyttebacke i eftermiddags kändes det som om kroppens och mitt band inte var så tight. Och i kväll blir det promenad. Och i morgon kväll, fast då på egen hand. Jag måste komma ihåg att det är nödvändigt. Hur inkonsekvent kan man vara liksom? Om jag ska orka måste jag ge mig förutsättningar, ingen annan lär göra det. Men är man trött i själen påverkar det kroppen. Å andra sidan, om man piskar ut kroppen lite, så mår själen bättre.
För mig är det så. Och jag begär inte klart strålande ljus i livet hela tiden, lite gryning räcker.
Fast jag försöker tänka efter och jag kan fortfarande inte se framåt.
Men jag lyckades göra två saker av fyra som skulle göras i dag. Antingen var det rätt dåligt eller ganska bra. Jag väljer att tänka att det var ganska bra. För att vara jag. Jag har inte så mycket val där heller.

Min lilla diskreta vita flagga som jag viftade med. För jag tror faktiskt inte att den som sagt och skrivit förfärliga saker till någon annan mår så väldigt bra av det i längden. Det blir ett problem för den som skrivit och för den som läst. Så tror jag.
Då är det bättre att gemensamt slänga det genom fönstret, så tänkte jag. Men där var vi inte än. En annan dag kanske när du själv bestämmer.
Och jag kan väl säga att det är inte så lysande när man sitter i ett väntrum under ombyggnad och plötsligt telefonen pinglar till med ganska exakt vad som inte behövdes just där och just då. Jag vet att jag är ensam, men den konkreta påminnelsen smärtade. Fast jag fick ju en påminnelse att sätta på ljudlös signal.
Och psykologen är en klok kvinna. Och dessutom har hon betalt för att stå ut med mig. Så vi ses igen, hon och jag.

Kanske lite överdrivet, men jag blev väldigt förtjust i solrosfröbrödet, och nu står två nya limpor i ugnen. Det är en sinnlig upplevelse att forma degen och känna doften. Många limpor har det blivit genom åren. Men surdeg är inte min grej. Jag testade för länge sen, långt innan det blev modernt, men jag är en bekväm människa. Lite lat.
Och det blev sovmorgon i morse, en utmanande sak att skriva en måndag.
Jag ska till psykologen i eftermiddag. Jag har en känsla av att det är slutföreställning s a s, mer eller mindre. Det finns väl gränser för hur mycket en människa som jag får kosta samhället. Och min situation förändras inte så mycket. Jag får göra så gott jag kan. Från början, när maken och jag akut hamnade i vårt nya underliga liv, så trodde jag mer på att människor ville mig väl, att det fanns förståelse. Numer känner jag mig mer begränsad, jag kollar mer på mig själv – lite beroende på var jag är förstås – men att veta att det finns dom som tycker illa om mig, dom som ser ner på mig, dom som gärna använder makens sjukdom för att klassa mig som instabil – visst, det går att hantera det också. Men jag hade trott att det fanns mer kärlek och omtanke i min närhet. Och det är inte så att jag bara sitter still och väntar på att andra ska göra saker för mig, jag ger ganska mycket av mig själv också, det jag förmår och ibland mer. Fast det inte räcker.