söndag, 18 september, 2011


i vårt lilla hem. Sju åttiocentimetersbokhyllor, en sextio plus en lägre låååång, och så på hyllan ovanför sängen. Och jag slängde 15 m när vi flyttade. Vi är inte extrema, men böcker finns det. Maken och jag har lite olika smak. Han älskar tjocka böcker om historia, gärna monografier, jag kan hålla mig lite där. Fast när sonen tränade hockey satt jag på läktaren och läste allt Dick Harryson skrev. Men en del böcker som faller åt mitt håll blir liggande. Jag köpte för rätt länge sen Moder Teresas ‘Kom, var mitt ljus’ och började på den i Fastan. Det gick inte. Inte alls. Jag tror jag kom 30 s ungefär.
I går kväll började jag igen. I långsam takt från början. Jag har annars ovanan att läsa fort, det blir lätt så när man börjar när man är fyra. Men jag läser och förundras. Det kommer nog att ta en vecka, skulle jag gissa. Och jag läser och tänker runt, med stor tacksamhet. Kanske behövde jag se mer mörker för att kunna se mer ljus.

– när Äldste ringde och berättade att dom var hemma. Och om vi inte haft tid för bilen på tisdag – kamremmen som jag tjatat om förut – så hade vi kunnat åka och titta. Men om allt fungerar tar dom sig kanske en tur åt det här hållet ganska snart.
Mormorn och morfarn har redan tittat, lite mer lättflyttade. Dom har visserligen dubbelt så många barnbarn som vi, men det är första gången mor- för dom, liksom första gången far- för oss.
Om det bara inte regnade så våldsamt hela tiden. Att det finns så mycket vatten. Jag är tacksam att jag inte bor i en öken, men snart känns det som om jag borde utveckla simhud.  Och för att klaga vidare, så är jag förbryllad och irriterad över att mina medhyresgäster tydligen inte kan vika ihop sina mjölkpaket. Som vanligt är kärlet alldeles överfullt. Så det gäller att hålla utkik när det blir tömt och raskt trippa ner med min lilla låda. Men det mesta är bra. Det viktigaste.

– säger man på väderrapporten i radio. Jo, tack, jag ser det. Maken och jag hann fram och tillbaka från lilla skära kyrkan utan regn, men nu vräker det ner. Jag har bakat en minikladdkaka, har potatis&morötter i en form och citronmarinerade kycklinglår med tomat-sherry-italienskakryddor i en annan i ugnen. Färdigt om en halvtimme.
Och ämnet i dag i kyrkan var ‘medmänniskan’, denna besvärliga älskade varelse. Dom som är människor med oss, antingen vi vill eller inte. Att ta hand om, att ge hjälp, att bära, att bli buren av. Att ge och att få. Kärlekens generositet över alla gränser.
Mer än vi nånsin tror att vi orkar. Att få mer än vi trodde fanns. Att ständigt utmana sina gränser. En annan dag vet jag bättre, ser jag bättre vad som behövs. Ständigt på väg.