lördag, 17 september, 2011


För mig i a f. Jag klev ut genom dörren till uteplatsen. Där står en rätt lång mörk man och en ljus uppiffad kvinna, som jag vagt kände igen. Hon säger glatt – ‘hej, Tigerlilja, är du med på cykelparty?’ och jag fnissade till och sa att det var nog tyvärr inte så, men grannarna bredvid var nog troliga. Och hon förhörde sig lite nervöst så det var rätt adress, och jag sa att grannen alldeles bredvid är drygt 85 och att jag inte trodde att det var Bästa grannen heller, så grannen bredvid var mitt tips och dom tog ett par steg däråt och sa lättat att det stod sallad framme, och det var alldeles rätt. Jag kanske kunde ha hängt på. Mest troligt inte. Fast cykel har jag ju. Jag tror f ö att hon är receptionist hos min tandläkare, knepigt när folk brukar ha vissa kläder och sen ser helt annorlunda ut.
När jag fick Tvåan sa maken när barnmorskan gått ut – ‘men jag känner igen henne, jobbar hon i nån affär tror du?’ och jag sa att jag trodde att hon faktiskt jobbade just där som barnmorska. Maken var lite nervös, om man säger så. Efter en stund kom han på att hon sjöng i en kör han kände.

i dag. Håret. Han har i princip haft samma frisyr sen han började få hår. Men nu har det blivit mer panna s a s, så jag har bestämt att klippa lite annorlunda. Han gillar inte annorlunda som princip, varken när det gäller hår eller annars. Men han protesterade inte förra gången utan tyckte det blev bra. Fast en vecka efteråt mötte vi en bekant som oskyldigt sa – ‘har du bytt frisyr?’. Jag hade kunnat mörda honom. Och maken blev lite störd. Så nu hoppas jag att ingen säger nåt.
Yngste berättade att när han klippte sig i Uppsala förra hösten, så pratade han och frisören lite glatt och det framgick att Yngste gjort lumpen. – ‘ja ha, är det killarna på luckan som klippt dig så jävla illa då?’, sa frisören, och Yngste sa att han hade hållit med, han hade inte velat hänga ut sin ömma mor.
Och jag ska nog klippa mig själv i em. En dm.

Jag har sagt det förr – bloggen är en viktig del av mitt liv. Dels för att jag plockar ut mina tankar ur huvudet, tittar på dom, vrider och vänder och dels för den respons jag får av er. Kommentarer är väldigt bra, andras tankar som hjälper till att flytta lådorna s a s. Fast en del är rätt tystlåtna, men det ger ändå en känsla av trygghet att se välbekanta adresser när jag sitter och kollar före läggdags. Med något undantag.
Men FB är en annan sak. Jag har inget behov av att visa upp en annorlunda bild av mig själv där, men jag är försiktig med vad jag skriver. Lite intetsägande så där. Men självklart berättade jag att barnbarnet kommit, bl a eftersom jag har FB-bekanta som känner Sonen och säkert tyckte det var roligt att få veta. Men aldrig att jag där skulle berätta att han hade fått sitta 1½ timme med lilla dottern medan dom sövde och sydde svärdottern. Allt gick bra. Och Tvåans man var med om samma när deras yngste föddes, fast lite mer dramatiskt för hon hade förlorat väldigt mycket blod. Den lille vägde 4,9.