onsdag, 14 september, 2011


Visst märker jag själv att rätt många av alla bokstäver som hamnar här, råkar hamna i ordningen ‘lätt depression’ och ‘trist’.
Och ett av skälen till att jag alls skriver är för att rensa min egen hjärna. Det fungerar inte alltid, jag märker det själv, ord kan spika fast saker också, men på det hela taget har jag inget alternativ. Det finns fantastiska människor runt mig, det gör det, och jag är tacksam för alla. Men jag är mer hämmad att fläka ut mig irl, om någon frågar är det mycket sällsynt att jag svarar något annat än att ‘det går bra’. Och det gör det också. Livet är blandat.
Det har hänt mig att någon enstaka har använt det jag skrivit här för att hantera mig illa i annat sammanhang. Det är svek, inget annat, och det gör ont. Men jag räknar med att alla tysta är vänliga mot mig någonstans, det är min optimistiska grundinställning.
Jag vet också att när något hakar upp sig på kvällen är jag extra känslig och kräks ur mig min sorg.
Mer sällan ger jag ord åt min stora tacksamhet att jag varenda morgon får börja dagen med lovsångens ord, ord som inte är mina men som jag får göra till mina, och jag låter ord och tankar följa många av mina närmaste och också en hel del avlägsna inför dagen som kommer.
Och friden som infinner sig klockan sex varje kväll, när jag tänder ett värmeljus i lampan som hänger vid ikonerna – det får lysa så länge det brinner och vara en tydlig påminnelse om att ljuset lyser också i mitt liv, friden finns trots allt. Tacksamheten när jag läser Att vi må bli befriade från sorg, nöd och ångest – låt oss bedja till Herren. Jag överlämnar mig själv och hela mitt liv, sånt det nu är, till Gud. Så är det också.

Då och då. Det finns så många underliga saker i vårt liv. T ex när maken ska ta sig nedför trappan. Jag står nästan alltid några steg ner, inte för att jag vet vad jag skulle göra om han ramlade, då skulle jag förmodligen bryta nåt ben i fallet själv, men jag gör det. Och varenda gång tycker jag att han skulle vara liiiite närmare ledstången till höger när han hänger från sig kryckan åt vänster. Lite svårt att förklara, fast det värsta är att det är precis lika omöjligt att förklara för honom som står där.
För nån timme sen, när vi satt lugnt och stilla framför tv:n, så ville han att jag skulle förklara hur jag menade. Och det kan jag ju inte eftersom han inte har den sortens rumsliga förställningsförmåga. Men han ville att jag skulle förklara. Och jag sa att det inte går. Och då var det mitt fel, som inte kan förklara. Jag lovar, jag har försökt. En, två, många gånger. Och någon gång ger jag upp. Faktiskt. Men det är mitt fel.
Och notera – jag tycker inte att det är någons fel, det går bara inte. En av alla dessa saker som jag inte kan lösa.