måndag, 12 september, 2011


har lockigt hår – och jag också. Promenad i regn har den effekten. Om man fäller upp kapuschongen hör man ju inte vad promenadkamraten säger och den här gången hade vi ett djupt samtal om vattenfast mascara, och det vill man ju inte missa. Vi hann med annat också. Men man får fokusera på det väsentliga.
Märkligt nog regnar det alltid på måndagar. Andra kvällar promenerar jag ensam, och då regnar det inte så mycket. Kan också bero på att då händer det att jag låter bli, men det är härdande att hålla fast vid att gå ut.
Snart är det dags att ta fram lilla pannlampan. Det värsta är att vi aldrig hinner prata klart innan promenadvägen tar slut, å andra sidan blir det knappast nån tryckande tystnad då. Men i morgon får jag väl prata för mig själv. Numer kan man troligen göra det ohämmat, folk tror väl bara att man pratar i nån ny sorts mobil.

 

Jag försöker trösta mig med att man sover mycket mer än man tror. När det känns som om man varit vaken i timmar är det sällan så. Fast ibland blir det mer vakentid än man skulle önska. I natt var det väldigt svårt att somna. Timmarna gick. Och jo, vi har en lysande klocksiffror i taket, så jag har koll. Och det regnade flera gånger, det brukar vara lugnande, men inte ens det hjälpte. Så det är lite varmt bakom ögonen i dag.
När rimligen kommunanställda entusiastiskt sitter bakom sina skrivbord ringde jag för att göra en framstöt om makens parkeringstillstånd. Och rätt kvinna var på plats. Det skulle inte vara några problem alls, trodde hon. Det skulle inte behövas nåt nytt läkarintyg och hon räknade med att hon kunde använda samma foto som förra gången. Jag blev alldeles häpen över att det kunde vara så smidigt. Fast hon sa inte hur lång tid det kunde ta.

åkte maken aldrig. Fast en del var han ute och rörde på sig. Så jag fick aldrig nåt som såg ut precis , men han startade redan innan vi var förlovade. Han åkte till Israel och kom hem med en vacker klänning. Och sen fortsatte han så, det han själv var mest nöjd med var väl när han vågade köpa en beige linnedräkt med rejäla axelvaddar (det skulle vara det då) i Rom och den passade. Bärnstensörhängena han köpte på Liberty’s använder jag ofta.
I Paris köpte han ett mörkgrönt tyg med små vita blommor, som jag sydde en klänning av. En av kollegorna fattade att man skulle kanske köpa nåt till den egna hustrun, så fantasifullt nog gick han och köpte lika mycket, likadant tyg. Lite större hustru. Så nästa gång jag såg henne hade hon en trevlig klänning med blommig överdel och enfärgad kjol.