lördag, 10 september, 2011


Och då tänker jag mig en dag utan huvudvärk. Nån sorts söndagsmiddag lyckas jag väl krafsa fram ur frysen också. Inte för att jag kollat än, men kommer dag kommer råd. Det är alltid mörkast före gryningen.
Och oj, så många tankar det blev här på kvällen när huvudet slutade bulta. Det kanske är min uppgift att vara vuxen rentav, att inte fortsätta låta mig svepas med av andras behov av bekräftelse. I alla fall inte hela tiden, inte om det blir destruktivt för mig. Att spika fast lappen om att jag inte har ansvar för allas välbefinnande. Allt är inte mitt fel. Upprepning behövs av detta enkla mantra, lite trög är jag allt. Så viktig är jag inte.

Här har jag suttit i soffan och stönat nästan hela dagen, det är länge sen jag hade ont i huvudet, men nån gång kommer det.
Och framåt kvällen tog jag en enklare tablett och piggnade till lite, men allt som skulle göras i dag ska fortfarande göras. En annan dag. Men tre telefonsamtal har lyft mig över ytan på olika sätt. Hosanna, den ojämförliga, som med sitt stora hjärta hjälper och älskar människor som inte har det alldeles lätt i livet. Väninnan som delade glädje. Och så ett oväntat samtal, någon som är exakt lika gammal som jag, vi har döttrar som är födda samma datum (fast inte år), och vi träffas inte ofta men det är så lätt att bara fortsätta där vi var, en självklar vänskap. En fantastisk person, så klok och bra. En sån gåva, just i dag när mycket var underligt. Utan att veta om det sade hon saker som gav mig aha-upplevelser.

blir det i dag. Den med lök, dragon, senap och en liten skvätt grädde.
Det gäller att göra någonting som nästan kan göras i sömnen, när huvudet inte riktigt vill vara med. Dovt obehaglig känsla, är det skallen som är för liten – men med 59 i hattnummer är det väl inte så troligt – bara att avvakta att den inre dimman lättar. Fast de ordentliga planerna för dagen får läggas på hyllan en stund åtminstone. Jag bredde ut tyget till makens nattskjorta nr 2 på golvet och klippte, men det räckte för att jag skulle förstå att det är bäst att ta det lite försiktigt. Och klippning av maken blev det inte heller. Handdukarna, som jag sorterade i ordentliga högar i går, är fortfarande inte manglade. Väldigt mycket som inte är, just nu.
Å andra sidan höll mitt undermedvetna igång mig under natten. Vi var ute och reste, maken och jag. För många väskor, dels den vanliga lilla röda på hjul som vi brukar ha, men sen hade jag också en blå militärbag och en som såg ut som engelska heltäckningsmattor, hysteriskt gobelängmönstrad i rött och beige och den ville ingen hjälpa mig med, så jag släpade. Man behöver inte vara drömexpert här för att fatta.